Jag har alltid trott att jag ska ha en ganska bra koll och känna på mig när något är ordentlig fel.. Men jag får erkänna att jag varit totalt blind. Har jag medvetet satt på mig skygglappar?? Eller är han så duktig? Hur har jag inte kunnat misstänk något?
Nu sitter vi i skiten. Vi badar tillslut ändå upp till öronen i skit. Det här är illa. Riktigt illa. Jag vet vad jag misstänker, jag vet vad jag tror, men jag måste ha mera konkreta bevis innan jag verkligen kan göra något. Då menar jag göra något radikalt, typ droppa bomben och få ett stopp på det här. Samtidigt undrar jag ”hur”.. Han måste bort. Långt bort från stan. Bort från detta umgänge som kommer att förgöra honom. Han är inte stark nog att förändra något själv. Han är så fast i den onda cirkeln och jag är så maktlös. Jag håller på att gå sönder på riktigt. Jag är på helspänn hela tiden. Jag kan inte sova. Jag har knappt sovit på 1,5 vecka, jag måste hela tiden jaga, lyssna, leta, vara observant, aldrig slappna av, koll koll koll och hitta någon kontroll.. Jag känner inte igen min spegelbild. Hon där inne, hon är död i ögonen, grå i huden, ser ledsen ut fast utan en enda tår i ögat. Hon har axlarna uppdragna, precis som ett vilt djur som är redo att gå till attack.. Hon slappnar aldrig av. Hon försöker skratta, men det går inte längre. Munnen är torr, hjärtat slår så hårt.
När sanning slog till, det är nu den riktiga kampen och skräcken sätter in..
Aldrig vila… Aldrig koppla av… Konstant alert… Till sista andetaget..
~Alltid En Diva~ 