Finns ett talesätt som är ”Hoppet är det sista som överger människan” och det uttrycket beskriver allt jag känner just nu. Så fort jag tror att jag kanske nått fram, det kommer bli bra, ”poletten har ramlat ner”, då händer motsatsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Fick ett samtal idag som kommer förändra allt. Nu är vi helt plötsligt på en Aaaaannan nivå. Jag är rädd att det jag oroat mig för mest, faktiskt kommer att inträffa. Och mycket tack vare mig själv. Jag kommer inte undan längre. Det kommer vara jag som är den som fått oss hit.. Även om jag inte är grundorsaken till varför vi hamnar här, så är det jag som ”raderade ut den hårfina linjen och får oss över kanten”.. Jag vet att ni som läser, undrar och funderar över vad jag egentligen menar. Tyvärr kan jag inte berätta sanningen.. För risken finns att flera blir inblandade och det kan drabba er på ett väldigt negativt sätt. Det skulle kunna bli farligt. Därför måste även jag ”koda” vad jag säger/skriver. Jag kan inte ens själv ”prata av” mig för risken att det hela avslöjas är konstant överhängande. Och jag är rädd. Jag är rädd från morgon till kväll. Jag kan aldrig slappna av och andas ut. Jag är hela tiden redo att springa. Lever med skräck i hela kroppen när telefonen ringer. Hela jag står i beredskap för något, men vet inte själv ännu ”hur” eller ”vad” detta något är.
Jag har bett om hjälp. Men där blev det inte som jag hoppats. Något jag avskyr är när människor i ens närhet säger ”Vi finns här, vi ställer upp, lita på oss/mig” och sen när jag verkligen verkligen behöver hjälp då finns den inte. Alla måste bli bättre på att tänka på att De ORDEN betyder väldigt mycket, så säg dom inte om du inte menar dom till 100 procent! Sitt inte och säg, till någon, att du/ni finns där, för om det inte är ärligt sagt så orsakar det så mycket sorg och skada. Förtroenden förstörs. Jag trodde faktiskt att ”you got my back” och att orden som sades var äkta. Jag är medveten om att min fråga innebär mycket, men med facit i hand, så innebär det eventuellt skillnad på liv & död.. Jag är så konstant rädd. Så konstant stressad. Jag är väldigt ensam i ansvaret kring det här, då det finns de människor som har väldigt lätt för att släppa ansvaret och låta någon annan bära allt jobbigt. För vissa är ”att få vila & återhämta sig själv” mera viktigt än alla skyldigheter som kommer med att vara förälder. När jag inte har mina barn så är jag mer inblandad i deras liv än vad jag är när jag har allt ansvar under min vecka. Så när det ”ska” vara min ”lediga” vecka, är jag så långt ifrån l e d i g som en förälder kan vara. Jag får ringa, jaga, leta, prata, skrika, hålla koll, förhandla. Dygnet runt. Medans den andra inte har några problem alls att lägga över det på mig. När den har ledig vecka, då är den ledig. Lååååångt bort från barnen, lååååångt bort från ansvar. Behöver aldrig kliva in och stötta eller hjälp. Bara helt solo i sina tankar och kan sova gott, äta, vila och återhämta sig för en vecka där den inte ens behöver axla rollen som en förälder med enbart skyldigheter.. Jag är trött på att vara den som ska hålla ihop allt. Hålla koll på allt 24/7. Det var en väldig skillnad att leva och bo ihop med en annan vuxen, men ändå ha huvudansvaret för familj & barn. Men ska vi nu ha varannan vecka, så måste även jag få en liten möjlighet till att vila och återhämta mig. Allt ska vara lika, oavsett vems vecka.
Nu måste jag börja jakten igen. Nu börjar hetsen inombords..
~Alltid En Diva~ 