Kanske jag nyss fick ett uppvaknande.. Kollar på en film, där en ung tjej förlorat sin mamma i sjukdom, och flickans mål är att inte vara ”lik” sin mamma, ”inte bli” som sin mamma..
Vänta nu, är det inte så jag tänkt? Jag ska aldrig bli min mamma, med tanken om missbruk då.. Jag ska aldrig överge eller lämna bort mina barn, pga missbruk..? Är det inte exakt så jag tänkt i mitt liv?
Samtidigt minns jag från så ung ålder hur allt jag gjort är att försvara min mamma. Aldrig kalla fosterfamiljens kvinna för ”mamma”.. Jag sa redan som 5-6 åring att jag har en egen mamma och trotsade henne jag bodde hos.
När jag väl flyttade hem, så var det inte för att min mamma bad om det. Det var jag som sa till Soc att jag kommer ta livet av mig om ni inte överväger att jag får flytta ”hem”.
Intressant nu att tänka tillbaka, vart var hem? Jag bodde i Skogås när soc LVU mig. Innan dess hade jag bott på olika boenden, 2 minns jag.. Så vart fan var mitt hem? Kanske borde jag aldrig flyttat ”hem”? Kanske borde jag stannat hos hon jag var lvu’ad hos. Jag var aldrig speciellt omtyckt eller älskad där, men jag hade mat på bordet, rena kläder o dusch. När jag blev befriad från mitt LVU kom jag till en ”mamma” jag inte känt på 11 år. En kvinna som heller inte bett om att jag skulle komma hem. Jag hamnade alltså från ena ”hemmet” till nästa ”hem”. Jag har ju aldrig riktigt känt min mamma. Alltid försvarat henne och alltid älskat MAMMA. Men, Jag tror att drömmen om min mamma är något jag själv skapat, för jag tvingade henne att låta mig flytta hem. Hon var inte och aldrig redo.
Vem är det som är oärlig nu, är det jag eller hon? Jag tycker hon borde sagt nej. Hon borde sagt till Soc att hon inte var redo att låta mig flytta till henne. Det hade varit ytterligare ett slag i ansiktet men det hade varit ärligt. Jag hann bara flytta ”hem” så flyttade min mamma ut. Hon träffa en kille. Där satt jag, 15 år gammal. Placering i fosterfamilj i 11 år, och min mamma lämnar mig igen.
Nu först, 43 år ung, så fattar jag. Jag skulle aldrig bett henne om att få flytta hem. Hon borde sagt Nej. Hon har aldrig velat ta hand om mig, sen tvingar jag mig på henne. Hon får ett barn på halsen som ska fylla 15 år, en dotter hon inte känner.
Jag har i hela min barndom förskönat min kärlek till mamma. Jag har själv skapat så fina minnen, men tänker jag tillbaka, så var det inte så fina möten. Hon var gladast när hon fick gå därifrån. Hon var gladast när hon fick träffa min bror. Jag har alltid varit jobbig.
Kanske för att hon och min pappa inte kom lika bra överens som hon och min brors pappa?
Eller så är vissa inte skapade för barn?
Så mycket frågetecken. Så mycket ångest.
~Alltid En Diva~ 