Många omkring mig vet att det här året, sista 2 åren, varit riktigt tuffa, vissa vet allt som hänt, andra vet bara att det varit jobbigt.
För att snabbt sammanfatta 2021/2022;
Utsatt för våldtäkt, polisförhör, förlorat en viktig person alldeles för hastigt, blivit hotad via nätet, både jag & mina barn, utmattningssyndrom, Ptsd utredning som tillslut resulterade i att jag får Traumabehandling. utförsäkrad från FK dels pga läkarna blivit sjuka, dels pga mina barn blivit sjuka. Så jag har rätt till pengar som jag tyvärr inte får då det saknas intyg. Elen är inte betald, min bil är oskattad och behöver lagas innan en ombesiktning. Mitt ex köper inte hem mat till sina barn, han lämnar alltid lägenheten smutsig till mig, kattlådan kan alltså stå orörd i 7 dagar när det är hans vecka. Bakom min rygg planeras det att göra mig hemlös. Att någon ens kan göra så, mot en mamma till 5 barn är bland det vidrigaste jag hört. Mina barndomstrauman öppnas upp,, varje dag minns jag alla slag o övergrepp under 11 års tid. Vuxnas svek mot mig som liten. Jag tar återigen beslutet att helt avbryta kontakten med en halvt biologiskt medlem men blir då förnedrad genom att han ändå ska få företräde när det gäller sociala regler och blir ombedd att ”gömma” mig så att han får inkräkta på mitt privata utrymme. Innan dessa år separerade jag från barnens pappa. Oj, vad många det var som inte förstod. Och det fattar jag, för jag har dolt så mycket kring vårt äktenskap. Sista åren försvann han ofta & Luktade alltid alkohol. Sov bort dagarna. Jag bad om att sluta dricka. Han hade inga problem med alkoholen. Han har aldrig under 21 års tid presenterat mig för sina vänner. Aldrig velat ha mig med som sin ”plus 1” när jobbet bjudit. Han fick mig att bli osynlig.
Det har varit väldigt många komponenter som tillslut resulterade i att både kropp och hjärna ansåg att det bästa vore att försvinna. Jag trodde att barnen får det bättre utan mig.
Nu har jag en massa andra instanser jag ska ha kontakt med. Jag har frivilligt sökt mera hjälp. Så än så länge har jag inte gett upp, men det är en väldigt fin linje mellan att vilja leva och vilja försvinna. Men att lämna mina barn är såklart det sämsta jag kan göra. Jag vet att jag är en viktig del av deras liv, jag vet att de skulle må dåligt om inte jag fanns. De skulle växa upp o bli helt känslokalla, leva utan kärlek. Växa upp med att få höra hur dålig jag är.
Men jag väljer här att själv skriva om min psykiska ohälsa. För jag har inget att skämmas över. Jag borde skrikit högre om att jag mådde dåligt och behövde hjälp.
Varsågod o börja ringa runt o skvallra och prata om mig. För att snacka ner mig är ni många som gärna gör, men ingen av er är villig att minnas allt jag gjort, ställt upp med och vem jag egentligen är.
Många väljer att lägga all skuld på mig, där det handlar om att det är flera inblandade. Kanske borde man titta på den andra personen oxå, och komma ihåg vem som svikit ”vem”. Jag har gjort många fel. Jag har bett om ursäkt. Mer kan jag inte göra.
Jag är den som alltid ställt upp på andra. När folk behövt hjälp eller stöd i sorg har jag hjälpt att handla, varit där som sällskap, ofta åkt med på semestrar när den andra ”familjen” inte velat ställa upp. Jag har aldrig backat för en sekund, när andra biologiska familjemedlemmar inte haft några som helst problem med att säga Nej. Jag har alltid ställt upp med att passa andras barn, diska efter middagar, städa andras hem medans de vilar, duschar eller vad som. Jag har alltid varit den alla kan räkna med. Jag har aldrig bett om något tillbaka. Från den dagen jag & R fick vårt första barn så bestämde jag att jag skulle hålla ihop min familj. Jag skulle inte tappa greppet om min lilla ”kärnfamilj”, jag skulle inte gå i mina föräldrars fotspår. Det här är, inser jag nu, helt naturligt av mig att tänka, men i verkliga livet blev det inte hållbart.
Att separera är inget man planerar eller vet i förväg. Och tro mig, skulle jag tro att jag & R skulle kunna leva som ett par, då skulle jag välja det alternativet. För då skulle jag slippa så mycket skit från andra, så mycket av livspusslet skulle bli enklare, men jag vet att även han vet att vi har haft vårt. Och att tro att barnen mår bättre bara mamma & pappa lever tillsammans är inte sanningen. Det är en lögn som vuxna tar till för att förenkla och skjuta fram en separation och allt tungt jobb det medför. Barn märker när föräldrar inte mår bra ihop. De läser av varenda litet ansiktsuttryck, varenda ögonkast, varenda tonläge. Att separera var ett väldigt svårt beslut. Vi växte ifrån varandra. Istället för att växa med varandra och ihop, så växte vi ifrån varandra. Han tog mig för givet, och det är något jag avskyr. Att bli tagen för givet. Hela mitt liv har människor runt mig skitit i hur jag mår, tänker eller tycker, och bara struntat i att lyssna, eller ens se, på mig. När han gjorde det, viftade bort mina känslor, då dog något inombords. När han sa till andra ”äsch det är bara en fas, hon kommer snart ur det här, bara vänta ut” då kände jag mig så jävla oviktig. Faser har jag absolut haft i hela mitt liv. Men när vad jag känner inte är viktigt, då dör en del av min kärlek till den människan. Jag har gjort fel mot honom. Jag har bedragit honom. Jag har fått stå för det, skämts & bett om förlåtelse och vi hade så bra samtal om att vi ändå skulle fortsätta tillsammans. Han förlät mig. Bara veckor efter att vi gemensamt bestämt att satsa på oss så visar det sig att han ”ventilerar om allting jag gjort” med random tjejer via olika spelappar. Tjejer han sedan söker kontakt vid via snap. Där skickas bilder fram o tillbaka. Och det är inte första gången.. under vårat liv tillsammans så har han alltid pratat med andra tjejer. Så fort vi varit lite oense om något har han sökt upp andra kvinnor att beklaga sig hos. Inte minst även hos mina kvinnliga vänner. Flera gånger under våra 21 år så var det andra kvinnor som tröstade honom. Vår sista sommar tillsammans så var det en granne på landet. Jag jobbade och var inte där. Men hon var. Han har aldrig pratat med mig. Det är oxå ett sätt att bedra sin partner. Att ha en man som enbart vill vara nära och visa kärlek under alkoholpåverkan, vart tillslut en kränkning. Varför ville han inte ta i mig nykter? Sagt o gjort, vi har båda växt isär, undermedvetet, och det bästa vi kunde göra är att dela på oss. För mitt hopp är att om några år till, ha en fullt fungerande relation, och stötta varandra i vårt gemensamma föräldra”jobb”, vara glada för varandras framgångar. Vara trygga tillsammans just som mamma & pappa och alltid komma ihåg att vi levt ihop i 21 år, hur roligt vi haft & respektera den kärlek vi en gång känt för varandra. Jag vill inte ha smutskastning. Jag vill inte hugga honom i ryggen. Jag är enormt glad att han är pappa till mina barn.
Med det här inlägget vill jag bryta tystnaden som gäller speciellt för mammor som mår psykiskt dåligt. Som försöker hålla fasaden uppe utåt, fast inombords är så trasiga att det gör ont. Det måste bli okej att få må dåligt. Att få vara trött. Att få be om hjälp utan att bli utpekad eller skämmas. För är det något människor är duktiga på så är det att sitta med ”pekpinnen” i högsta hugg och döma andra. Värst är nog kvinnor & mammor. Fan vad elaka vi kan vara mot andra mammor. Istället för att räcka ut en hand pratar man hellre bakom en annans rygg.
Att ha barn är ett heltidsjobb. Att ha barn med diagnos är en prövning för psyket. Att ha fem barn är alltså ett heltidsjobb * 5. Och lägg på x-antal diagnoser… På det försöka jobba heltid. Själv ha olika diagnoser. Inte ha ett skyddsnät av anhöriga att ta hjälp ifrån.. Ja, ni kanske förstår vad jag försöker komma fram till..?
Jag älskar mina barn. Tro inget annat. Jag klagar inte på att jag har många barn. Jag är så glad för varenda ett. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. Jag har vänt ut o in på mig själv för att skydda varenda ett. Jag har lyckats på flera sätt att rädda flera av mina barn från att gå fel väg. Jag har kämpat och krigar för deras rätt till stöd i skolan. Jag har skjutsat, ringt, bråkat & gråtit. Självklart har deras pappa kämpat han med, försöker inte framstå som någon jävla hjälte.
Jag har ett tungt förflutet. Jag kommer inte från en trygg uppväxt. Jag är ett maskrosbarn.
Jag har länge levt med ångesten, sorgen och allting inombords. Inte velat visa mig svag. Och bara det kräver enorm styrka. Tillslut orkade jag inte. Det blev övermäktigt. Jag ville ge upp.
Nu är jag ändå kvar. Jag gör allt i min makt för att ställa allt till rätta. Jag ska bli bättre på att prata. Jag ska säga ifrån. Jag ska sätta gränser för mig och jag ska stå upp för mina gränser. Aldrig mer tillåta att någon annan kränker mig. Värdesätta mig själv. Jag ska leva mitt liv för mig och mina barn. Jag ska leva för att en god relation till de omkring mig som jag behöver. Jag ska leva mitt liv. På mina villkor.
/ Johanna
~Alltid En Diva~ 