Denna jul är avklarad. Har ändå nöjda barn och självaste julafton var som den ska vara.. Avslappnad, massor av god mat, kramar och glittrande barnaögon, kussefiner som lekte och hade kul ihop.. Precis som det ska vara.
På förmiddagen den 24/12 kom barnens pappa hit. Vi åt frukost ihop, öppnade klappar, fixade oss, kollade Kalle Anka och sedan över till barnens Farmor.. (skulle skrivit ”svärmor”, men tror inte det är så poppis, då jag ej lever ihop med hennes son) Väl på plats var den absolut största fröjden att få träffa min älskade o underbara Guddotter Ellie!! Hon var den första som mötte mig i hallen. Vi kramades och jag sa att jag saknat henne så mycket, och den här söta lilla tös svarar- Jag har saknat dig med!!
Mitt hjärta höll ihop, men för en sekund trodde jag att jag skulle börja gråta. Min fina lilla guddotter, min bonus-tjej!! Det är med en enorm sorg jag inser att relationen till henne blir lidande av att jag tog beslut om separation med hennes morbror. Hon är så viktig för mig!
Julafton gick bra. Blev en del skratt och mycket värme i kropp o själ.
Men, finns alltid ett men, så finns alltid den där osmarta människan, som förstör allting. Min ena dotter fick inte krama din Farmor när hon skulle gå hem. Pga Corona. Men att sitta i samma rum i 5-7 timmar, andas samma luft, ta på samma bestick när man tar mat, det går bra, men en kram är inte okej.. Mitt barn blev jävligt ledsen och besviken. Hon fick Farmors handflata upptryckt i sitt ansikte när hon kramade sin Faster. Så Farmor hade redan då bestämt att min dotter inte fick en kram.. Jag tycker det är sorgligt och ledsamt. En sådan sak kan förstöra allting.
Ibland har jag känt mig bort knuffad från den enda familj jag har, men jobbat desto mer på en bättre relation till mina barns pappa. För om vi två fungerar så har jag trott att allting ska fungera. Och vi fungerar jätte bra. Vi pratar, vi kan skratta, vi strävar både gemensamt mot att våra barn ska må bra och få känna trygghet. Egentligen är ju det det enda som räknas. Men, ytterligare ett men, jag har varit delaktig i den här familjen i 21 år. Jag kommer ALLTID HA ETT band till deras familj, iom att jag är mamma till barnen. Jag är ingift.. Jag har fört deras gener vidare genom fem barn. Jag har fått äran att bli gudmor.. Alltså borde både jag och mina barn räknas som familj… Eller??
Ställer en fråga nu, till er som läser, svara gärna;
Är familj något man föds i? Kan man skapa sin Egna familj? Måste blod vara inblandat för att kalla sig familj? Är det så hemskt att separera? Kan en familj bestå av separerade ”parter”?
Vad anser Du är familj?????
Nu är klicken sååååå mycket igen. Jag ska försöka bläddra o läsa några sidor i boken, men först måste jag kissa och vill strypa min katt då hon är i ett löp igen och går o gormar o ylar efter en man!
–Well Well well, aint gonna happen!!!!
Så, nu väntar ett Nyår. 2022 är på ingång.
Det här nya året ska bli min vändpunkt. Jag har redan bestämt det. Jag ska kämpa mig tillbaka, jag ska hitta min träning igen, jag ska bli hel, utanpå o inuti, jag ska aldrig mer ta skit från någon, stå upp för det JAG tror på, hitta och hylla mitt egna värde, och ta till mig att ”familj” kanske är skörare än vad jag trott.. Kanske kan man inte bygga sin egen familj? Måste man verkligen födas in i en familj? Om det är så, är jag enormt rik, då jag fött upp fem personer som är min familj, nu och alltid.
Med önskan och kärlek till Er alla, om ett fantastiskt Nytt år en riktigt GOD FORTSÄTTNING, och massa god mat o dryck och fina människor vid er sida;
Gott Nytt År 💋
~Alltid En Diva~ 