Senaste tiden har jag blivit avsatt att vara koordinator väldigt ofta. Nu med det definitiva ansvaret över huvudluren. Att vi äntligen har en extra för att sköta telefon och bokningar, förfrågningar, beläggning osv är så skönt. Då blir inte den patientnära & säkra vården drabbad. Men det är ett stort ansvar. Det är fullt ös med att ha telefonen. Igår var det ganska lugnt på ringandet.. Idag lite mera.
Ikväll var det en hel del som hände på Det Sjuka Huset, saker som kräver tid. Det blir lixom ett ”vakum” i tiden, allt stannar till för en stund, samtidigt som 1,5 timme bara svept förbi. Helt galet. Men ibland blir det så. Jag älskar på sätt o vis ansvaret att få vara en liten extra koordinator, och är glad när man kanske får en lucka på 10-20 minuter att delta i omsorgsarbete. Vi har haft en grupp med ”hög poängare” och där har det verkligen behövts att jag kan hjälpa till. Och det vill jag såklart. Men så ringer den där telefonen.. Suck!
Det har varit två kvällar med väldigt olika typer av ”action” och för varje dag inser jag att jag är på så rätt ställe i arbetslivet! Jag älskar att jobba på sjukhus. Jag älskar att arbeta inom vården. Jag älskar att vara undersköterska. Men i allt det här så fattar jag att jag vill vidare. Jag vill verkligen läsa till sjuksköterska. Jag vill inte alls stanna nu. Och bara ”nöja” mig.. Varför skulle jag ens göra det? Jag har många år kvar att arbeta, och jag har möjlighet att faktiskt nå mina drömmars mål, och jag måste iaf försöka. Så nu har jag bestämt att söka in till höstens högskoleutbildning. Ja, jag måste iaf få försöka. Annars vet jag aldrig om jag skulle klara av det.. Om jag känner att det är för tuffa studier, då är det ju bara bryta studierna och arbeta vidare som en fantastisk undersköterska och fortsätta utföra under för andra människor.
Nu ska jag ta och knoppa in. Ledig imorgon och det ska bli så skönt!
Hej hopp!!
~Alltid En Diva~ 