Så började mitt arbetspass den här veckan.
På liv & död.
Att kämpa mot klockan, att trycka så mycket, så jämnt, lagom djupt som bara den för att få igång ett hjärta.
Adrenalinkicken tog över. Att det smärtade av stresspåslag i varje muskel kändes inte där och då. Att svetten rann ner i ögonen, händerna brann och axlarna skrek, det kändes inte där & då.
Men sen.. När tiden runnit ut. När det blev bekräftat att det var stopp. Då kom smärtan, ögonen sved, armarna så tunga, hjärtat grät. Ett liv var slut. Ett liv vi inte lyckades rädda. Så otroligt sorgligt, så orättvist & så hopplöst.
Jag och mina kollegor gjorde allt. Vi kämpade så hårt. Vi gav aldrig upp. Vi la all vår styrka, envishet och kärlek i vårt arbete men det var inte tillräckligt.
Hela tiden bara väntade jag på att få höra en rossling, ett försök till ett andetag, få känna att bröstkorgen inte godkände mina kompressioner..
~Vila i frid nu, dansa bland alla änglar och vaka över din kära~
Mitt jobb kan på 1 sekund växla från glädje till totalt mörker. Från skämtsamhet och skratt till total fokus och allvarsamt arbete. Det finns aldrig en förvarning om när, var eller hur.
Jag är så stolt över att jag och mina kollegor kan ställa om på nolltid och göra precis allt som krävs för att rädda liv. Att vi alla jobbar så enormt hårt.
Många klankar ner på vården. I vissa fall helt rätt. Men det många glömmer är, att vi som jobbar som Undersköterskor & sjuksköterskor INTE är dom ni ska klanka ner på. Vi gör allt för våra patienter, allt för våra patienter hälsa och välmående. Vi är sällan de som gör fel. Det är oss ni lägger era liv och er hälsa hos när ni ligger på sjukhus. Vi ser först om något är fel eller inte. Vi larmar direkt. Vi börjar arbetet direkt.
Vi som jobbar på ”golvet” vi vill alla göra det bästa för er människor som kommer till oss. ALLTID!
Den här dagen började med ett akutfall. Den började traumatiskt. Det här livet kunde vi inte rädda, och det är en stor sorg i våra hjärtan. Vi gjorde allt. Det gick inte.
Glöm aldrig hur skört ett liv är. Se till att de du bryr dig om vet hur viktiga de är för dig. Glöm gammalt groll. Bli bättre på att förlåta och gå vidare med rent samvete och sluta hata i onödan. För det kan gå på sekunder så kan Du aldrig göra något åt det som varit, en förändring, ett förlåtande är då för alltid borta. Det är INTE värt det!
~Alltid En Diva~ 