Nu är det underskrivet & klart. Igår sattes våra signaturer som ger andra tillåtelse att ta avgörande beslut och kontakt utan oss. Det är en sorg. Enorm sorg. Idag ringde dessutom Folktandvården och frågade om hans kommande tider, och att då säga att ”han kommer inte att gå till ”Er” mer utan han kan skrivas ut från er mottagning och kommer att besöka tandläkare på annan plats i Sverige” det var fruktansvärda ord att säga och det gav ett nytt uppvaknande.
Ja, mitt barn är borta. Mitt barn bor inte längre hemma. Jag vet att ni är några som undrar och funderar, det här är allt jag bekräfta. Fråga inget annat, för jag får och kan inte svara!
Mitt barn får inte bo med sin mamma för att dessa kriminella får härja fritt, de får tillåtelse att använda andras barn för sina fula och äckliga uppdrag, pga ett krig som vi vanliga inte har ett skit med att göra.
De kan arbeta fritt då vi lever i ett land där det under så många år inte arbetats för att förhindra gängen att arbeta fritt. Nu är vi i en situation i Sverige där gängkriminella kan styra vad som ska hända, när det ska hända, de kan styra från andra länder, de använder sig av oskyldiga människor, de använder sig av barn, och de skiter i vad som händer med våra barn. De använder befolkningen som förbrukningsvaror, går en sönder då hämtar de en ny. Vems familj som krossas, vilka anhöriga som trasas sönder, vilka lagar som bryts, vems blod som spills, det är helt oviktigt.
Jag har svårt att acceptera och förstå allt som hänt under så kort tid. Jag fungerar så att det tar ett tag för mig att kunna vända om och hitta fotfästet igen. Min hjärna klarar inte att sortera allting som händer, alla känslor, all ilska. Samtidigt så slog mina egna barndomstrauman upp och triggades igång. Jag drömmer om min egna uppväxt, allt som var så svart och hemskt, och i mina drömmar ser jag då hur mitt barn är ”på min plats” och får genomlida det som jag växt upp med. Det är fruktansvärt att i mardrömmar sitta som åskådare och inte kunna rädda mitt barn.. Det blev så viktigt för mig att veta hur han mår. Se hur han har det. Ha en kontakt hela tiden. Han får aldrig känna sig bortglömd. Han ska veta att jag hela tiden frågar, lyssnar, håller koll, kollar upp.. Jag vänder ut och in på mig själv för att han ska känna att jag är med honom hela tiden. När jag var liten lyssnade ingen. Ingen vuxen trodde på mig. Jag fick aldrig prata. Jag var övervakad under samtal med myndigheter. Jag hade ingen. Så ska det inte bli för mitt barn.
Det som är svårt för mig är att jag ska kriga och vara uppmärksam på allt gällande honom, samtidigt ska jag vara professionell i mitt yrke, vara närvarande och kärleksfull för mina barn som är här. Med min adhd, utmattning, ptsd så är det här jätte svårt. Jag är grym när jag kan lägga 100% fokus på EN grej. Tex, på jobbet är jag grym, när jag inte är orolig för privata saker. Hemma är jag trygg och lugn, när jag inte behöver oroa mig för vad som händer runt min son. Att ha koll på allt kring sonen och kontakter/samtal gällande honom är jag bäst på, när jag inte behöver ha ångest för att mina andra barn lider av saknaden av sin bror & ångesten över att deras jul blir drabbad.
Jag är sämst på flera bollar i luften..
Ekonomiskt går inte det här ihop. Inför jul, inför framtiden. Lönen som vårdpersonal räcker inte för att vara ensam med barn, julklappar, hyra & nu kostanden för att kunna träffa/hålla kontakt med mitt barn. Allt kostar så mycket. Allt har blivit förskjutet, ingen klapp är köpt. Allt har hamnat på is. Och nu börjar tiden att bli knapp och jag måste se till att på en vecka försöka köpa någon julklapp till barnen, ordna juligt hemma, få ihop någon typ av julbord, se till att låta mina barn få träffas o kramas innan julafton, där ingår en jävla massa kostnader, resa, julklapp, mat med mycket mera.
Och alla dessa saker är för mig övermäktiga. Just för att jag inte kan ”sortera” och ”separera” och planera ihop så många olika steg.
Jag känner mig extremt ensam. Jag kan inte och får inte prata. Minsta information som läcker ut till fel person kan vara farligt. Minsta sak som kommer fram till ”rätt person” (som jag tror är rätt) kan råka försäga sig och då kommer det kanske fram saker till fel person som pratar vidare.. Barnen får inte veta vart syskonet är. För om de säger något till en kompis, som säger till ett storasyskon/förälder som bara råkar säga vidare till någon, ja, då har det startas ett spår av information som inte får komma ut. Har fått erbjudande om krisstöd och krissamtal, men tiden att gå på samtalet finns inte. Första tiden blev avboka pga krock med andra viktigare möten. Andra tiden avbokad då mellanbarnet fick dubbelsidig öroninflammation och halsfluss. Tredje besöket pga yngsta dottern blev sjuk. Nästa tid är när jag ska jobba och jag kan inte vara borta från jobbet. Samtalet borde prioriteras, där får och kan jag få prata och ventilera. Men jag tror inte mitt arbete tycker likadant. Förstår ni mitt dilemma? Det sista jag kan lägga fokus på är mig själv. Samtidigt så, om jag går sönder, då rasar allting runt mig oxå. Jag är som en bärande balk för min familj. Jag kan tyvärr inte lägga över något på den andre vuxne, då blir inget gjort. ”Allting är svårt & jobbigt”.. -No Shit, Sherlock”-
Nu måste jag gå och kissa. Innan jag ska packa ihop inför en vecka utan mina 3 små troll.
Jo, ta hand om varandra. Oavsett vilken plats du bor på, vart i livet du är, så vet Du aldrig vad som kan hända, varken dig eller dina nära o kära. Ta inget för givet. Ta INGEN för givet! Sluta vara naiv och tro att allt blir bra, för vad som helst kan hända precis närsomhelst. I dagen samhälle är ingen säker. Så visa uppskattning och säg vad du känner, innan det är försent.
~Alltid En Diva~ 