~Härligt~

Tacksam, lycklig, lättad~

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

adhd, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Inget går enligt planen~

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!