~Alltid En Diva~

Alla människor sörjer olika. Väldigt olika. Vissa gråter öppet, umgås med nära & kära, tar till sig allt stöd de kan få och tillåtet sig att känna alla känslor. Andra kanske låser sig helt. Vägrar att känna och vägrar umgänge. Vissa kanske bara förnekar.. Fortsätter att lägga alla känslor i den berömda ryggsäcken tills den inte längre går att ”stänga” och då först kommer alla känslor, av olika slag, fram.

Jag blir arg! Arg, förbannad och ledsen. Jag skäms nästan över att jag knappt kan se någon annan skratta. Jag kan inte ens höra någon dela med sig av roliga nyheter eller minnen, utan attrahera blir arg.

Jag är hemskt svår att ha att göra med när jag är ledsen. Jag är nog ganska fruktansvärd faktiskt. Egoistisk rent ut sagt. Jag stänger alla ute. Jag kan nästan göra allt för att andra ska bli sura på mig, bara för att få någon typ av reaktion.. Jag är inte snäll. Inte ens lite.

För att stå ut med mig krävs det väldigt tålmodiga och modiga personligheter. Jag har ”dräpt” många med mitt beteende, har puttat undan människor med flit. Jag har många gånger sårat andra för att jag är så totalt egoistisk när jag är ledsen. Många har jag lyckats att få att vända mig ryggen.

Sedan har jag en som stått vid min sida sedan 25 år. Hon har aldrig släppt greppet om mig, trots att jag varit både elak och dum mot henne. Hon känner mig så förbaskat bra att jag knappt vill erkänna det för mig själv. Hela mitt liv har jag haft som mål att ingen ska känna mig till 100%, ingen ska få mitt fulla förtroende för jag ska aldrig bli sviken igen. Någonsin. Ska någon bli sårad, så ska det inte vara jag.

Den inställningen har vuxit fram i mig redan från barndomen. Jag har blivit väldigt avtrubbad och ganska förstörd redan som liten. Jag har blivit sårad och sviken så många gånger att jag redan i tidiga tonåren bestämde mig för att aldrig bli utsatt för det igen. Jag trodde att jag gjorde mig själv en tjänst genom att vara kall, hård, byggde höga murar runt mina känslor, och var alltid först att kapa alla emotionella band när jag märkte om något var på g att hända. Jag skulle alltid vara den som inte blev lämnad ensam eller blev sårad.

Jag fattar nu, att alla dessa skydd bara blev en väldigt dålig fasad för mig. Jag har absolut inte ändrat mig helt.. Inte på långa vägar. Men jag jobbar med att ändra mig själv. Att sluta vara så skeptisk. Att låta mig få känna mer och mer. Men det är svårt. Väldigt svårt.

När min morbror dog, hade jag suttit vid hans sida nästan varje dag, på sjukhuset. Jag hade inget stöd av den människan som stod mig närmast. Hon sörjde ju redan, det fattar jag nu, men jag vägrade låta någon sorg göra att han var ensam. Varje dag var jag där. Handlade åt honom, pratade, skrattade & grät när han inte såg. Så kom den där natten.. Jag skulle varit där, men sa att jag ”kommer imorgon”… Den natten var 3 andra där. Och han dog. Jag var så jävla arg och ledsen över hur jag kunde vara så dum att jag valde bort en enda dag/natt på flera veckor, och då dör han. Guud så jag hatar mig själv för det här. Där & då bestämde jag att aldrig skjuta upp något, ta vara på alla chanser man får, jag skulle aldrig ångra eller missa något viktigt igen.

Men, jag gjorde det igen.. Jag skulle träffat Bobben först på söndagen. Men då jag sovit så dåligt så sa jag att jag går upp på måndag. Det sket sig pga jobb och brist på sömn, så onsdagen skulle det bli av. När jag kommer hem från jobbet på tisdag då är han död. Då finns han inte mer. Jag gör alla fel som jag svurit på att INTE göra! Där tänds ilskan i mig. Ilskan är egentligen riktad till mig själv.. Men det är lättare att lägga över den mot andra. Att förskjuta och vara arg. Känslorna bara tar över hela mig. Jag vill vara arg. Jag vill hata. Jag vill inte att någon annan ska vara glad. Jag vill inte höra vad andra tycker och tänker. Jag vill att alla bara ska fatta hur svart min värld är och bara fatta allt jag inte säger. Däremot har jag aldrig krävt att andra inte får sörja. Ingen behöver ”skydda” mig genom att inte våga vara ledsna. Däremot så vill jag inte prata. Jag vill inte öppna munnen, för då bryter jag ihop. Att ha adhd och levt hela sitt liv med murar och sedan förlora någon som älskade mig villkorslöst, men som jag känner att jag svek, är alldeles för mycket på En & samma gång! Nu när jag lättare fattar varför mina känslor konstant är ett virrvarr av kaos, dels pga adhd, så vet jag hur jag kan reagera. Först hysteriskt, sen ilska, isolering, hat, gråt, ännu mera hat, massa sjuka tankar, hata lite till.. Det tar mig en evighet att sortera allt jag känner. Jag kan ärligt säga att jag själv blir trött på mig själv. Hur fan ska då någon annan orka med mig???

Jag har fått höra att jag är kall, dum, egoistisk, andra får hålla igen, andra får känna mera än mig, jag ska minsann ”backa” och fatta att jag inte är viktigast.. osv.. Från en person som borde veta bättre än att säga sånt här till mig. Att förminska mig när det gäller hur jag känner för honom, är bland det elakaste jag varit med om. Hur kan man säga så? Där kändes det som att jag borde förstärka murarna runt mig, då jag uppenbarligen inte ska få känna och tycka som jag vill, eftersom alla mina minnen och min kärlek inte ”bör” ha första plats, inte ens i mitt eget huvud.

Jag vet att det här är en rörig text. Jag fattar vad jag menar, då många ord faktiskt ligger dolt i meningarna, så blir det lite skeva budskap. Men jag fattar. Jag vet. Men jag måste hålla det för mig själv. Jag får inte ta plats.. Jag ska sitta tyst och fint och låta andra känna och sörja, för det som jag sörjer exakt lika mycket, på mitt sätt, så är jag inte längre berättigad att få visa det..

Då kommer hon.. Hon som inte är rädd för att ge mig en kram. Inte rädd för att jag ska bli arg eller sur. Hon som inte går att knuffa undan.. Hon som vet exakt vad jag känner men inte alls är rädd för mig, som skiter blanka fan i mina skydd, som ändå alltid bryr sig om mig.. Hon är så värdefull. Så viktig för mig. En sådan klippa borde alla ha i sitt liv. Hennes värde går aldrig att mäta i pengar eller guld, hennes värde är så mycket mera och helt villkorslöst.

Nu måste jag försöka samla ihop mig, jag måste få även den här dagen att passera, så jag får sova igen. Jag är så vansinnigt trött. Och less..