Jag har aldrig någonsin innan tänkt på det här med DNA o genetik osv… För mig har det alltid handlat om vem som ”steppa up” och själv valt att bli en ” pappa/mamma” till en.
Bobben valde mig. Jag vet att jag beter mig som en bebis just nu, men han erbjöd sig att vara min pappa, helt självmant… Och jag tog emot det med glädje. En vuxen man, som ville ha lilla mig, utan frågetecken eller konstigheter.
Jag har aldrig älskat någon mer än vad jag älskat honom. Jag är så tacksam för att han såg just mig, han valde mig, när jag precis behövde det. Och han stanna kvar, oavsett hur jobbig jag var, han såg ändå det goda i mig.. . Han mötte kärleken i sitt liv, men valde ändå att behålla mig.
För dig var jag viktig. För mig är du viktig.
Älskade logiska pappa. Tack!
Min älsklings människa.
”Du fattas mig” ..
Älskar dig o för alltid.
~Alltid En Diva~ 