Egen Angelägenhet… Så heter det när en anhörig dör. Jag är då hemma med full lön. Det är fint. Det är iaf en liten tröst, att slippa ha ångest över att pengarna försvinner..
Jag jobbade inte igår o jag jobbar inte idag. Jag vet knappt vilken dag det är. Det känns bara kallt och alltid mörkt. Jag vill inte ens titta på klockan.. Jag sitter i min bubbla där jag ibland är jätte glad, sen jätte arg, ibland känner jag inte igen mig själv. Jag känner inte igen alla dessa känslor. Jag är elak. Ibland är jag riktigt elak.. Jag riktar ilskan på den person som jag vet ändå stannar kvar. Just nu är det min mamma som blivit utsatt för alla mina olika känslor.
Jag vet varken ut eller in.
Imorgon ska jag hem.. Imorgon ska jag träffa mina barn. Det känns ändå så skönt. Jag kommer inte kunna tänka så mycket, kanske lättare att få dagarna att gå när jag har barnen runt mig. Samtidigt är jag rädd att jag inte kommer orka. Orka laga mat, städa o fixa, vara en bra mamma. Jag känner mig inte som en bra människa just nu ens..
Jag känner inte igen mig själv..
~Alltid En Diva~ 