Etikett: separation

~Bara jag~

Nu jävlar~

Jojjo

Nu kommer ett riktigt klag/gnäll inlägg! Jag är så förbannat less på att vara den som håller efter och håller ordning, dammar och putsar i den här lägenheten!

–Till Dig som står inför en separation från din partner, det blir inte enklare, SPECIELLT om du som jag, behöver dela lägenheten med den andra föräldern till dina barn, pga ekonomi. Det blir ALDRIG enklare!!!

Jag trodde att allt började gå åt rätt håll för några månader sedan. Såg en klar förbättring när det gällde lägenhetens skick vid byte av vecka. Men icke! Jag misstänkte att det var för bra för att vara sant!

I min terapi jobbade jag med att ”lätta på min standard”. Att själv inte städa ihjäl mig & plocka undan och kasta skit för att det ska vara fräscht när den andre flyttar in. Jag gjorde så under några veckor. Slutade grovstäda och höll ”bara efter” som han gjort. Det slutade med en centimeter av dammlager på hyllor. Dörrposter har fingeravtryck. Golvbrunnen är alltid full av hår och vattnet svämmar ut på badrumsgolv. Tandkrämsfläckar på handfat, golv, tvättmaskin. Speglar blev helt matta. Luften i lägenheten blev unken. Jag klarade inte av smutsen och äcklet. Golven skurades enbart under min vecka. Skrev på almanackan att golven måste skuras en gång i veckan! Det verkade funka, för förra veckan skurades fan golven även under hans vecka! Wow!!

Men allt annat? Att hålla efter? Nä..

Jag rensade och skänkte bort möbler som stod i vägen. Sa naturligtvis till om det och fick godkänt av honom. Han går och skaffar två geckoödlor utan att meddela mig o ställer hemma. Jag hade precis rensat av den byrån för att kunna flytta den, men kommer hem o där står ett jävla terrarium. Ställde krav, HAN sköter ödlorna. HAN håller rent och köper mat. Han köper mat. Bajset ligger i högar. Terrariet ser förjävligt ut. Men för att komma till det jag började skriva om;

EN MÖBEL blev kvar. Trodde i min enfald att han skulle skruva ner den o ta bort den så jag kunde under min nästa vecka möblera och fixa i mitt & barnens sovrum. Men icke. Den står kvar. Och blir bara mer o mer överöst med smuts och skit.

Nu står jag här bitter. Hatar att vara bitter! Jag har dammtorkat, kastat trasiga saker som läggs på varje liten avlastningsyta i den här lägenheten. Det är smutsigt och äckligt fan överallt!!

Min högsta önskan är en egen lägenhet. En liten billig trea är så önskvärt just nu! Jag skiter i om det är trångt under min barnvecka. Så länge jag själv råder över skicket och städning i mitt hem så skulle jag bli lycklig! Det är inte hållbart i längden att dela bostad med någon som enbart bor här för att utfodra sina barn, dricka öl, på sin lediga tid eller under vab åker till sin flickvän, istället för att jobba i sina barns hem och göra det fint & trivsamt för dom! Han borde vilja kunna ta hit sin flickvän och då borde han vilja ha det fräscht och visa att han ”minsann är en skötsam och renlig karl”.. Hur sjutton kan en vuxen människa ha så taskig hygien i en bostad? Det påverkar ju måendet om man bor i en misär och sanitär olägenhet.

Jag har börjat jobba igen. Det sista jag behöver nu är att börja stressa över hur det ser ut när jag kommer hem till barnen. Jag behöver fokusera på barn & jobb & mig själv. Inte över sopor, damm, äckligt smuts.

-Så du som står inför en separation, och är tvungen att dela bostaden med föräldern till era barn varannan vecka, det kommer bli riktigt jobbigt. Mest tjafs blir kring städning & hygien, inte kring barn. Det blir inte enklare. Men förhoppningsvis, en dag, har du ditt egna hem, din egen standard, det ser ut som du lämnade det när du kommer hem, och det är det Du får kämpa för. Att en dag….-

Kram Puss

~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Känslan idag~

Hmm, måste få till det tekniska~

Jojjo

Då jag inte är den skarpaste kniven i lådan, och inte lyckas hitta vart och hur jag kan välja Följare, så låter jag bloggen vara publik ett tag till.

Tydligen ska Ni kunna skicka en ”Förfrågan” till mig via startsidan och så ska jag Godkänna, men jag hittar inte hur jag lyckas få till det.

Jag ska inte behöva dölja min blogg, jag ska kunna fortsätta så som jag gjort och fortsätta skriva som jag gör, utan att känna oro för att Någon sprider varje litet ord vidare och på så sätt skapar en hel del bekymmer och drama som är totalt onödigt.

Häromdagen fick jag veta att jag och x:et bråkat..? Jag visste inte ens det själv.. Men så koppla jag ihop ett & annat och kom på att jag skrev om min irritation gentemot hans slapphet till ordning och reda, tömma kattlådan osv, på bloggen, och det blev precis som jag befarade. Djungeltelegrafen drog igång och så kom det då fram till mig att ”Vi bråkat”.. För att förtydliga för de oroliga själar; så är inte fallet! Vi bråkar inte! Oftast är det människor med för mycket intresse över andras liv som gör att onödiga rykten dras igång och det blir väldigt onödiga konflikter, av absolut ingenting!

Väldigt tråkigt att det ska gå så himla mycket rykten kring oss. Vi har äntligen en ganska god kommunikation kring barnen. Vi firade jul ihop med våra barn. Vi satt en stund och pratade på julaftonskvällen. Vi åt middag ihop med barn, mormor och en vän den 25/12, och hade trevligt. Sedan att vi tycker olika om många saker, men kring barnen är vi ända relativt stabila. Och som jag redan nämnt; finns en anledning till att jag valde att vi skulle dela på oss; En del var hans inställning till städ, hemmet & hygien. Andra saker påverkade oxå, men precis allt behöver inte delas här.

Han är fortfarande en stor och viktig del av mitt liv. Han är pappa till mina barn. Vi kommer alltid ha med varandra att göra, och jag önskar att vår omgivning kunde låta oss ha det liv, på varsitt håll, utan att lägga sig i, skapa onödiga konflikter, sprida rykten.. Det här året, ja, 14 månaderna har varit ett virrvarr av upp & ner, känslor, tjafs, missförstånd, medlingar, oro, krångel.. Nu när vi äntligen hittat en balans i ”våra” nya liv, där vi fungerar, då borde andra ”sitta ner i båten” och ro vidare eller applådera åt vår framgång. Det kommer inte bli ”vi” igen.

Jag vill nog aldrig ens ha en man i mitt liv igen. Förutom mina söner. Annars tackar jag för mig när det kommer till att involvera mig för ingående med motsatta könet. Jag är less på män. Jag har helt tappat aptiten för att leva under samma tak eller i ett förhållande med en man. Jag är inte sugen alls.. Dessurom ville jag inte att vi skulle leva ihop på autopilot, vilket var exakt vad de sista åren var. Det var ett kompis förhållande fast med mera små tjafs om allt, ingen romantik, inget wow, ingen egentid.. Jag blev inte sedd, han fick inte vad han ville. Lever man så för länge då lever man i en lögn.. Allt ser bra ut utifrån, men sanningen är en annan. Jag har nog haft min del av förhållande. Fick iaf 20 år och 5 barn och det är nog mer än många i dagsläget klarar av. Och jag har varit så kär och lycklig med honom, tvivla inte på det, men vårdar man inte ett äktenskap då slocknar lågan och kärleken dör ut. Lika mycket mitt fel, jag gav upp, och det är så svårt att ”tända” en slocknad aska.

Jag vill må bra själv. Jag vill må bra med mig själv. Jag vill klara mig själv, lösa saker kring mig själv. Kunna se mig i spegeln och vara lycklig. Och stolt över mig. Det är en bra bit kvar tills jag kommer dit, men jag ska nå ända fram.

2021 har varit ett helvetes år. Helst ett år jag vill glömma helt. Men så funkar det inte, det vet jag. Jag har fått många nya sår i själen, blivit bränd psykiskt, triggat igång PTSD, utmattningssyndrom, sjukskriven, sörjt och förlorat två mycket älskade manliga förebilder, förlorat vänner, blivit hotad, polisanmält, obegripliga saker har hänt.

2021 har även gett mig ett fantastiskt minne från Gran Canaria med fint sällskap, god mat, sol och poolhäng, drinkar. Skratt som övergått i gråt, några fina nya vänner.

Mitt egna mål, för 2022;

Målen är enbart för mig, och alla är INTE menade att klaras av just under 2022. Vissa är mera långsiktiga, men det här är vad jag ska jobba med för mig själv & mina barn! För jag måste hitta tillbaka till min inre styrka, självrespekt, kärlek, glädje & framförallt Livsglädje!
  • Komma igång med promenader; gå ner 5 kg innan sommaren, men det är en bonus. Jag ska gå för MIN skull, min hjärnas skull, mina knän, min rygg, min självrespekt, min hälsa.
  • Inte dricka alkohol mer än om det är ett riktigt FESTLIGT tillfälle (och dessa är det ju ont om 🤗) Dels för min inre hälsa, men även för att det luktar illa, förstör liv, personlighetsförändringar sker osv
  • Ta bort människor som skapar oro och ångest inom mig
  • Aldrig mera vara tyst för någon annans skull. Aldrig någonsin igen ska någon få mig att vara tyst för deras egoistiska skäl
  • Lära mig att ÄLSKA mig själv, försöka se mig i spegeln varje dag och ge mig själv en komplimang, våga se mig själv i ögonen
  • Efter PTSD/Trauma behandling, komma igång att arbetsträna. Mål: jobba MINST 50% i November 2022
  • Överösa mina barn med kärlek, positivitet, styrka, trygghet under mina veckor
  • Försöka sänka kraven på mig själv, försöka tillåta mig att göra fel, att inte anklaga mig själv så hårt, vara mera ödmjuk mot mig själv
  • Hitta ett andrahandsboende, där jag kan ha mina barn varannan vecka, som är min trygga vrå.

Har Du några mål? Vågar Du avge Nyårslöften? Eller anser du att det är ”något man bara gör men inte behöver hålla”?

Det är helt okej, att lägga Nyårslöften ”bara för att” men för mig är det svårt. Jag tänker inte så. Har jag sagt något, lagt ett löfte, då MÅSTE jag hålla det. Därför la jag delvis upp det här, nu måste jag ju göra mitt yttersta för att klara av så många mål och milstolpar som möjligt.. Jag hoppas, och tror, att det här året kommer bli ”bättre”. Jag har en del saker att genomlida och klara av, men när de sakerna är avklarade, då kommer det bli lättare att andas, jag kommer vinna en hel del självrespekt igen, och kanske hjälpa andra. Jag ska fokusera mycket på hälsa, inre hälsa. Vårda den kroppen jag lever i och göra den stark. Tro det eller ej, men mitt tuffaste kommer att bli ; Sänka Kraven Mot Mig Själv..

Ta hand om er! Tack för att Ni läser ♥️ Och stort tack till Er som skriver/kommenterar här eller på mejlen/Messenger!

Utan Er, ingen Divas Blogg!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Tråkigheter~

Den ”dumma”~

Jojjo

Det är jag. Jag märker nu på vissa människor att de antagligen fått veta att jag & R är särbos, separerade, ja, kalla det vad du vill. Jag vet att ingen vet hela historien bakom mitt beslut, men vissa vet delar av varför det blivit såhär.

Hur som, det angår ingen, hur var när eller varför, utan det är mellan mig & R. Många vet att det slutgiltiga beslutet dock togs av mig. Ni som tror det är enkelt och lätt ni kan dra något gammalt över er. Jag står absolut inte utan känslor i det här. Men jag känner mig ändå trygg och stark i mitt beslut. Jag står fast vid att det här behövs göras för både honom och mig. Jag går inte runt och ler och skrattar. Jag gråter, jag känner och jag är ledsen över att vi inte är en lycklig och glad och stor familj längre. Jag är lika berörd och ledsen som han är. Min sorg riktar sig mycket mot mina barn. Att säga ”Hej då, ses måndag, Ha mysigt med pappa” var bland det värsta jag gjort. Speciellt efter att sagt det till Stora S. Jag grät som ett barn hela bilresan hem. Gick runt hemma och fulgrina när jag packade mina saker för att idag lämna mitt hem.

Du som nu tänker, men gör det inte, strunta i separation och särbo-grejen, NEJ. Det kommer inte hända. Det är en vuxen jag behöver distans till inte mina barn! Precis som jag nu oxå fattar hur tufft han antagligen haft den här veckan. Utan sina barn. Jag unnar honom de här dagarna med barnen. Jag förstår hur han längtat! Jag lider bara med mig själv, jag har aldrig varit ifrån alla barnen på en och samma gång i flera dagar. Alltid något barn med. Det gör ont! Det gör riktigt ont i hela min kropp & mitt hjärta brister. Klart jag även tycker synd om mig själv.. Alla är vi lite egoistiska.

Stod och tittade på min påse med grejer. Min påse jag har mina mediciner, stödstrumpor, vattenflaska, bok och kuddar i. Det blev verkligt. Nu blev det verkligt för mig. Om bara någon timme drar jag. Ikväll får jag inte Lusse Lilla S godnatt i pannan. Jag får inte hjälpa M med täcket. Inte se E ligga i sin säng och le.. Inte skoja och skratta och krama på S eller N.. Jag ska bara krama en kudde och läsa min bok. Ligga ensam och inte höra någon andas bredvid mig. Usch, det är jobbigt. Men det är viktigt att jag håller ut och orkar. I slutänden kommer det bli bra. Det är bara så nytt allting och människan är ett vane”djur”.. Vi vågar sällan bryta ett invant mönster.

Jag kämpar på. Med tårarna rinnandes. Med sorg och saknad i bröstet. Med en sådan längtan till på måndag.. Bara räkna ner nu, 3 nätter sen tillbaka bredvid Lilla S i sängen!

Tack.. Och hej…