Etikett: mamma med adhd

~Bara jag~

Cup, cup, cup & cup~

Jojjo

Tänk att Smarre nu ska börja spela 7-manna!? Så fort allt gått sen han började i laget. Han har utvecklats enormt och han växer inombords. Idag var en tuff Cup, men så lärorik och visst hade han kul!

ReymersCup 2022. Lidingövallen.

Det var en mysig dag med honom! Var 20:onde minut fick jag möjlighet att sitta ner o prata med honom på tu man hand! Det händer inte ofta när man har fem barn..

Hemma efter Cup’n brakade helvetet loss. Jag o tonåringen blir osams. Han trycker på varje jäkla knapp han kan och han gör det med ett leende. Pekar finger till syskonen. Får småsyskon att gråta. Kastar sönder kontroller. Han säger saker och jag likaså. Jag ångrar mycket såklart. Men i stundens hetta, det bara blir så.

Hämtade E från kalas kl 15, sedan hem o dammsuga o skura golv o hänga tvätt. Hämta Stora S vid 17. Hem o äta middag. Sen duscha barn och mig själv. Kolla lite tv, och så äntligen är det dags att be barnen gå och sova! Fick ca 20 minuter av total tystnad med bara mig själv. Då passade jag på att färga ögonbrynen. Att bara sitta o slappna av går ju inte. Så nu ligger jag i sängen, tårarna bränner efter bråk med sonen. Tröttheten av all stress. Andningen är väldigt högt upp i bröstet.. Men jag har iaf nyfärgade bryn 🤷🏻‍♀️.. Jo, jag hann boka en tvättid till imorgon oxå. Den passar in perfekt lagom till att jag har inskolningssamtal med Lilla S!

Att leva med adhd, ha barn med npf-diagnoser, där allas diagnoser är så olika men ändå lika, det är ett rent helvete. Det är omöjligt att förstå varandra, självklart är det så, ingen av oss förstår sig ens på sig själv. Det blir konflikter. Bråk. Hårda ord. Ångest & ånger för allt. Men imorgon börjar allt om igen o vi kommer fortsätta tjafsa och bråka. Är så trött på det här, vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ur de här bråken som blir. Det finns inget sätt att undvika eller parera. Jo, om jag aldrig gick in genom ytterdörren kanske..? Men det kommer inte hända. Inte så länge jag lever. Jag kommer aldrig att lämna eller överge mina barn.

Det har varit en otroligt snabb vecka ändå med barnen. Det har varit något nästan varje dag. Onsdag & Torsdag var det kast av gammal soffa och hämta nya soffan. Fredagen bara sprang förbi. Lördag promenad ner till sjön. Söndag Cup, Kalas, städa. Imorgon tvätta o inskolningssamtal. Tisdag ska jag åka igen. Snart fyller minstingen 6 år! Det ska vi såklart fira med pompa o ståt! Han vill verkligen ha riktig tårta på sin födelsedag och det ska han självklart få! Han som väntar så tålmodigt på sin födelsedag. Alla storasyskon fyller i april och han är sent på året. Men nu är det snart hans tur!!

Ska ta och försöka få kontroll på andningen nu & läsa bort alla tankar.

Godnatt vänner!

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Sömnproblem och yngsta dotterns 2 års dag~

Jojjo

Misstänker att påfyllningen av concertan slår ut min sömn helt. Melatonin & propavan funkatmr inte som jagchoppats på. Eller så är det bara en svacka just nu.. Återstår att se..

Men… idag är ingen VANLIG dag, för 1/4-2017 fyllde vår yngsta dotter 2 år!! 

Det är stort! Min ”lilla” Bombom/Baby/Bebban/Ebbis har nu fyllt 2 år! Världens balkadte tjej med en megahumor blir stor! Och ännu större om 1 år 😢


Hon har firats med sång, kramar & kärlek! Stoltare unge får man nog leta efter! Och gladare!

Sigge var med o fira på sitt sätt…. 

…iklädd Ebbis födelsedagsdiadem 😍

Till middag fixad jag och mamma hemmagjord sushi, stekta vårrullar & sötsursås! Mycket uppskattad mat av barnen! Och jag o mamma älskade det! 

Ta hand om dig!

Puss

adhd, ~Bara jag~

Hmm, djupa tankar~

Jojjo

Vet inte om det är concertan men ibland börjar jag tänka.. Det där lät ju helknasigt, men alltså tänka lite mer på djupet..

Jag kan fundera över både stort och smått, oavsett vad, så letar jag en mening med allt och tror att mycket sker av en anledning. 

Just nu är det ödet.. Och hur länge man ska straffa sig själv för misstag, och vem som avgör ”när man straffats/betalat tillbaka tillräckligt? 

Alla gör vi fel! Alla har vi gjort fel! Så är det,det är ju en del av livet att göra fel, ställa till rätta, förlåta, och lära om.. Men vem avgör hur länge?

Jag tycker att det är jag som avgör hur länge jag ska må dåligt för något jag gjort. Jag kan inte må skit i all evighet, utan får stå mitt kast och be om ursäkt. Att få motpartens acceptans och godkännande är ju inte upp till mig.. Har man godtagit en ursäkt, ska det vara bra så. Att älta skapar för stora sår i själen och man kan aldrig läka. Att gå vidare och fortsätta framåt är det viktigaste. För vi alla har bara 1 liv att leva, och det är inte många år egentligen som man finns här, så varför gå och må dåligt? Vi människor måste bli bättre på att förlåta oss själva & inte bara söka bekräftelsen från andra.. Så tänker jag.. (kollat på Morden i Sandhamn & då kom funderingarna..) Jag vill ändå leva mitt liv lyckligt! Jag vill vara glad och ha roligt. Jag vill, med alla mina bra sidor, vara en trygg mamma till mina barn. För om jag mår dåligt, då är det som ett blåmärke som aldrig bleknar. Det sitter där och skiftar i färg men aldrig försvinner. Och det syns utanpå, även om det är inuti. Och jag vill inte vara ”blåmärkt”! 

Jag tror att förlåtelse är otroligt viktigt att få, men att acceptera sig själv, förlåta sig själv är mycket viktigare! 

Jag har den jobbiga vägen lärt mig att ”ärlighet varar längst”, och det är något jag fått jobba med hos mig själv, och nu är jag inne på att acceptera mina brister och GÅ VIDARE! 

Men även min omgivning, jag är inte en svår person att vara ärlig mot, jag är ganska öppensinnad så. Jag dömer inte vid första anblick, jag lyssnar & funderar på vad som är klokt i den situationen, jag vill inte att någon ska behöva ljuga för mig, utan jag blir mindre upprörd om jag får sanningen direkt. Oavsett vad.. 

Sen kan jag, som många andra, bli fruktansvärt förbannad, gapa och skrika, när jag tycker något är riktigt fel, men det lägger sig efter att tag.. Oftast!  Och många gånger vet jag inte när det är läge att vara tyst.. Eller visste inte är nog mer rätt, för concertan har förändrat mycket hos mig. 

I slutänden har jag bara mig själv, så varför göra ont mot mig själv? 

Ahh, förstår ni mig på något sett? Eller är jag helt uppe i det blå med mina tankar? Och nej, jag vet inte riktigt varför alla tankar hamnade i bloggen, men programmet jag såg fick mig att fundera. Och det blev mycket att fundera på.. Ack så skönt att få det ur huvudet iaf..

SovGott! Tänker jag göra ❤