adhd, ~Bara jag~

Hej~

Idag är det fredag! Sjukgymnastik-fredag. Jag älskar när Eva drar mina ben. Det är så jäkla skönt och jag går lite lättare därifrån. Fast när jag vaknar dagen efter har jag såklart sjukt ont igen.

Idag ska jag pressa min kropp till skyarna dock. Jag ska gå på Halloween på gröna lund med Sara, mamma & Alex. Jag ska ju inte sitta ner, vilket jag ändå inte kan, och jag ska stå o gå och det ska jag verkligen göra idag.

Noel går på Klubben idag. Dom ska åka o bada. Jag tycker han kan vara ledig, men han vill gå och jag tänker inte bråka. Han frågade tom personalen om han fick gå. Så igår & idag har han gått. Han får en dag full med aktivitet vilket är extremt bra för honom, då jag själv är ”handikappad”. Robert åkte till landet med de 3 små i onsdags o kommer hem idag. Så jag har haft det sjukt lugnt och skönt 2 dagar.

Igår hade Sara tre kompisar här typ hela dagen. Kian, Johannes & Miryam. Jag kunde vara med och hänga med dom, kolla på film, skoja & skratta. Senare på kvällen då jag kört hem killarna (Kian hade skadat foten) fick jag höra att Kian snapat med Sara och sagt att han tyckte ”Din mamma är cool, du behöver inte skämmas, hon är helskön, inte som andra mammor” osv. Det värmde otroligt i mitt hjärta. Jag vill inte att mina barn ska skämmas över att ta hem kompisar. Sen är det skitkul att höra att alla andras föräldrar är stela, vuxna, tråkiga och pryda. Det är inte jag 😝 Hahaha, jag skryter jag vet, bjuder på det! Ibland behöver jag bara den bekräftelsen, precis som alla gör, och varför inte få dela med mig av den?

Nä, nu ska jag dricka upp mitt kaffe sen ta på mig byxor, kanske äta något innan sjukgymnasten.

Önskar alla en fin dag i den vackra höstsolen. Det är dock jävligt kallt, men halsduk & mössa är två av mina favoritplagg 😋

Puss puss

~Känslan idag~

Så ont~

Jag ger upp. Jag inser nu att min envishet och dumhet gör att jag nu behöver ha mer ont än vad som är rimligt. Jag kan knappt gå nu igen. Jag lyckad hasa mig fram med sned rygg och tårar i ögona. Varje steg skär som knivar genom rygg och högra låret. Att sitta gör svin ont, toabesöken är svåra. Kan man inte sitta, ja tänk svälja hur ett toabesök då ser ut.

Jag önskar inte någon ischias. Inte någon. Det påverkar mitt psykiska mående, påverkar min familj, inte bara jag som blir drabbad av det här. Jag har smärtan, familjen måste genomlida mitt humör. Jag är inte van att titta på när andra gör saker. Jag är van att jag gör saker. Nu kan jag verkligen inte göra något.

Måste ringa läkaren imorgon o försöka få mera värkmedecin. Jag hatar ”flum”tabletter och undviker gärna att ta dom, men det här är nog enda ggn i mitt liv jag kan erkänna att utan dom kommer jag gå under. Jag kan knappt andas av smärtan nu, hur det känns då att aldrig ta något för att dämpa det onda, vågar jag inte tänka på. Då går jag sönder i själen.

Jag hatar mitt tillstånd. Jag hatar ischias. Jag hatar att ha ont. Jag hatar att inte kunna gå på vattengympan. Jag hatar mig just nu.

Over and out