~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Sommar, sol & rosé~

Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!

Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?

Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.

Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!

Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?

Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..

Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..

Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.

~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

”You dont know where i’m from”~

Man kan jävlas med människor.. Man kan munhuggas och diskutera, så länga alla parter gör det på lika villkor.. Ungerfär som det viktiga och tydliga ordet NEJ. Det ska lixom inte vara så svårt att fatta sånt här..

Men när någon går förbi alla gränser, inte respekterar andra, inte fattar vad integritet är och bara kör över andra människor, då är det inte längre på lika villkor. Då börjar det bli sjukt..

Allt som hänt sista tiden. Allt kaos. Det psykiska lidandet.. Att dessutom lida i tystnad.. Men konstant så maler allt i huvudet.. ”Gjorde jag fel/rätt? Vad kommer hända? Kommer jag få ångra mig?”

Allt detta går som ett ont mantra om och om igen i huvudet. Hjärtverksamheten som annars är ganska snabb, pga adhd, är nu speedad gånger 10000..

Den här personen som skapat allt detta kaos i mitt huvud, vet kanske inget om mig.. (eller vet Du allt?) och om jag ska utgå från att Du inte vet något om mig, så anar du inte hur mycket du faktiskt förstört. Du vet inte hur min uppväxt varit, vilka demoner jag slagits emot och övervunnit, Du vet inte alls vilken skillnad det är på mig idag och den jag var då.. Du kanske tror att Du kommer att övervinna mig och få mig att spricka som en ballong, och visst har du lyckats. TILL VISS DEL!! Jag är livrädd. Har blivit hysterisk och fått dansa mig med all kraft jag har. Har fått ren och skär panik över att Du blandat in mina barn i det här.. Just nu kanske jag är i en ”djupare dal” rent psykiskt, fysiskt och mentalt, men jag vet att jag kommer tillbaka starkare och vassare efter varje nederlag jag mött. När jag är hel igen… Då ska Du få veta det.. Hade Du åtminstonde gett fan i mina barn, hade jag nog inte blivit lika förbannad och arg som jag är nu, men då du har påverkat hur de mår så har du verkligen retat upp djävulen i mig. Du har fått mina barn att må dåligt. Då det här påverkar även dom när de känner av hur deras mamma mår. Min egen mamma mår dåligt av att se hur hennes dotter mår. Min bror är rosenrasande av att du gjort hans lillasyster illa och hans systerbarn.. Fel familj David Tobias, så fel familj du gett dig på!

En gång var jag en snäll och tyst liten flicka. Jag gjorde allt som andra sa till mig. Jag sa inte emot och jag fogade mig. Även om jag inuti gick i tusen bitar. Jag skrek inombords. Men jag visste att det som skulle komma utifrån var värre än det jag fick utstå om jag bara fogade mig. Det har jag lärt mig från barnsben. Men, jag har ändrats. Jag har jobbat hårt med mig själv. Jag har aldrig bett om hjälp, jag har bara gått på ren jävlaranamma och ren envishet och jag ger mig aldrig. Motgångar är till för att övervinnas, det får ta den tid det tar, men jag är ingen tyst och snäll lite flicka längre. Om du bara visste vilket nätverk jag har, säkert tror du att ditt är bättre, men skrattar bästa som skrattar sist.. Jag ska få rätt. Jag ska få rätt för mig och mina barn och deras oroliga anhöriga. Jag ska få rätt för de kvinnor som tigit och lidit i tystnad på grund av Dig! Vi kommer att vinna tillslut!

Jag tror på karma.. Och jag vet att karma kommer bita dig så hårt tillbaka.

Till alla vackra kvinnor där ute! Tillsammans klarar vi det här. Vi kämpar alla för varandra och våra barn. Vi är överlevare och Det Goda Övervinner Allt!

Vänliga hälsningar

Divan Jojo/Johanna/Hanna