Känner så just nu.. Första gången på 24 år jag är ensam, utan barn, utan vänner, helt själv. Det är väldigt annorlunda och konstigt.. Men jag kan. Jag gör något utan andra. Det är nyttigt.
Andra dygnet ensam. Det går strålande. Katterna springer så fort jag kommer in i samma rum som dom. Tror att dom helt ledsnat på min röst och allt mitt prat. Dom ”mjauar” inte ens efter mat, jag får påminna dom om att det är middagsdags. Dom är så trötta på att behöva lyssna på allt mitt prat, stackars katter.
Dammsög o skura golv här tidigare. Och såg hur jäkla skitig toan var i stora badrummet så blev tvungen att rengöra den. Höll faktiskt på att spy, men nu är den ren.
Hmm, vad mer.? Vet inte. Jag är så otroligt ovan och obekväm i det här att vara ensam och själv. Men jag lär mig. Jag försöker tänka att jag behöver det här. Efter 21 år med en man och våra barn, så har jag inte gått in i ett nytt förhållande. Alltså måste jag ”på nytt” lära mig leva själv och sköta allt ensam. Det är väldigt nyttigt & lärorikt. Hade jag träffat en ny man, då hade jag kunnat undkomma den här erfarenheten, men jag vill inte att mitt liv ska gå ut på att jag måste ha en partner eller en annan person att hela tiden luta mig mot. Jag vill lära mig att vara själv. För först nu uppskattar jag tystnaden, mina tankar, jag kan göra vad jag vill o allt på mina villkor, det är kul. Det är nödvändigt.
Ska fortsätta kolla min serie innan jag får gå o lägga mig. Fast jag kan ju gå o lägga mig nu om jag vill, jag är ju ensam och har ingen att anpassa mig efter. Jo, jag ska gå ut med sopor först, tömma kattlådan i gå ner i kasta det. På ”Gösta” har de nu stängt sopnedkasten och hänvisar till att kasta sopor på gården i nya behållarna. Så det ska jag göra innan jag går o lägger mig!
Glad Påsk på er!
~Alltid En Diva~ 