Det här inlägget riktar sig inte till NÅGON specifik person, vill verkligen bara poängtera det.. Iaf ingen som känner mig, levt med mig, lämnat mig eller bara kommit förbi i mitt liv på tillfälligt besök. Det här inlägget riktar sig till mig. Till att försöka hitta styrkan i mig själv igen. Att orka skratta och gå vidare, men aldrig glömma. Aldrig någonsin glömma hur sjuk och skev världen kan vara, hur grymma människor kan vara. Och bara just därför behöver jag fokusera på det som gör mig glad. Det som lyfter just mig.
Mina barn är den största delen av mitt liv. Den viktigaste delen av mig. Det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för dom. De är en förlängning av mig. På både gott& ont. Jag ser glimtar av mig i dom, jag ser drag av deras pappa, det bästa av oss har hamnat hos dessa fantastiska små människor. Sedan blandats med deras egna personligheter som göra att dom är alla helt otroliga individer. Jag vet att mina barn kommer klara allt de vill i sina liv. Jag har så mycket tro på dom.
Jag fick träffa min finaste T häromdagen! Vi har inte kramats på flera veckor! Det är sjukt lång tid för oss! My partner in crime det är du Spättan ❤️
Igår skrattade jag så tårarna sprutade. De hittade mitt spel ”Speak Out” och ni som vet vilket typ av sällskapsspel det är fattar nog ganska snabbt hur knasigt roligt det blev. R & Lilla S såg så hysteriskt roliga ut. Man ser ju ganska skev ut när man använder tillbehören till spelet. Det var så fantastiskt skönt att skratta. Att skratta med hela kroppen.. Tittade på Stora S och sa att ”det här var så välbehövligt”.. Hon höll med..
Jag har pratat med Frusemusen. Hon frågar varje dag hur jag mår. Det går inte att lirka bort henne heller, hon frågar igen. Det är så värmande. Så betydelsefullt för mig.. Hon bryr sig verkligen. Jag älskar henne och är så tacksam för att hon kom till dig Det Sjuka Huset och blev min vän. Där har jag en sak till jag behöver kämpa för, för hennes skull, då hon är viktig för mig!
Jag har velat bara lägga mitt liv på ”is”.. Bara stänga ner alla sociala medier, jämka mig för ondskan, bli passiv, lägga locket på. Men jag kan fan inte göra det.. Jag är för jävla envis för det. Jag låter inte orättvisan segra. Jag låter ingen annan styra mig. Jag äger mig själv och mitt liv, och allt här, ska ske på mina villkor. Det låter kanske inte så ödmjukt, men de jag bryr mig om vet att jag är ödmjuk mot dom. Alla andra kan ärligt talat bara hoppa åt helvete..
Jag kom att tänka på en låt text idag. Dels för att sångerskan sjunger med så bra inlevelse och jag gillar hennes röst..
Jag älskar texten. Orden. Hur hon förmedlar känslan. Att aldrig ge upp. Och dessutom kan man alltid välja sina fighter, man måste inte alltid vara den som ”vinner”, man kan välja när det verkligen är dags att inte Ge sig. Alla har den valmöjligheten. Det har tagit tid för mig att inse att så är fallet. Jag har alltid varit obstinat och uppkäftig, alltid velat ha sista ordet, även om jag inte haft rätt.. Det är skönt att inse att jag inte är så nu. Jag väljer mina fighter.
Idag har varit en bra dag. Barnen är glada och nöjda. Varit ute och lekt några timmar. Jag har fått hemmet städat, vilket är så befriande i själen. Har handlat till middagen. Ska börja med middagen om någon timme.
Just idag är livet bra. Just här och nu.
Vad mer kan jag begära?
~Alltid En Diva~ 