The botten is nådd~

Kom inte på någon bättre titel.. Men idag bröt jag ihop.. Började gråta & kunde knappt sluta..

Jag är så extremt less på att vara TRÅNGBODD!

Att byte efter byte blir en besvikelse, att folk drar sig ur, vuxna sitter i sina Femmor utan barn och behöver inte den strl på boende..
Men här, i Axelsberg, har de flesta femmorna uthyrningsrum, och äldre bor kvar och hyr ut ett rum med egen ingång och får på så sätt lägre hyra än oss..
Visst, jag har ingen talan om vad gamlingarna bor i för storlek på lägenhet, men när så många barnfamiljer just i Hägersten behöver större och det är helt omöjligt att få det, då blir jag störd.

Idag bara brast det. Sigge fick sova knappt 15 minuter på förmiddagen för att dom andra barnen väsnas (leker högt, kastar saker, smäller i dörrar osv) och jag blev så ledsen när jag skulle söva om honom, kände att ingenstans hos oss kan någon, varken barn eller vuxen, stänga en dörr om sig o få liiite egentid, eller lugn o ro. Vi går allihopa på varandra. Vi går på varandras nerver. Det finns lixom ingen glädje kvar.. Tänker ibland helt tokiga o galna tankar, om hur jag kan lösa problemet. Jag är så less… Så jävla less.

Jag vet inte hur länge till eller hur mycket till jag orkar. Och det är hemskt att känna såhär, ingen glädje, ingen tröst, ingen lösning.. Men ibland finns kanske bara en utväg.. Vem vet egentligen?

Nu har jag iof legat i en 120 säng med minst 1 barn (ibland både E & S) bredvid mig varje natt i ca 8 veckor, och det har tagit på mig det oxå. Inga hela nätter med sömn. Sigge vaknar för att jag stör honom när jag vänder mig, Ebba vänder & vrider & snurrar, väcker oss alla.. Det märks nu att jag antagligen har ganska stor brist på sömn och min ptsd (posttraumatisk stressyndrom) gör sig påmind.. Det plus ADHD.. Plus problemen med sköldkörteln.. Jag borde inte ens finnas.. (ironi)

Jag känner bara hur maktlösheten börjar helt att ta över mig, äta upp mig inifrån, ta över min hjärna & inte lämna några känslor kvar. Jag blir likgiltig. Skiter snart i allt.

I nästan 9,5 år har jag kämpat med byten. Många lägenheter har legat fel för min man. Andra har haft andra fel, avstånd osv. Medans jag skulle ta nästan varsomhelst bara den är större! Bara minst 1 rum till. Längtar efter ett sovrum utan massa barn i, ett andrum..

Fy, nu blev jag ju ännu deppigare..

Robert har tvättat hela förmiddagen, jag tog över vid 18 tiden, passade på att tvätta våra sängkläder och bäddade rent till Max, Ebba & Sigge. Fick samtidigt ändå de gamla sängkläderna tvättade, ganska skönt, slippa fylla upp tvättkorgen direkt..

Kan ändå visa bild på mina nya skor. Varför dom är rosa har jag svårt själv att begripa, men så himla sköna. Och ibland behöver nog alla tjejer ett par rosa skor 😂

Ha de gott!

Puss