Hur kommer man ur den onda cirkeln som vi lever i, som bara återkommer om & om igen.. Jag levde ett tag i tron om att jag lyckades bryta den onda cirkeln samt bryta mönstret av destruktivitet och fel umgänge, men inser att det var bara ett ”blindspår”!
Nu står vi här igen. Trampar runt i redan sargade spår och det blir inte bättre. Beteenden och umgängen har inte alls brutits, de har bara varit väldigt bra kamouflerade.
Jag som mamma, jag orkar inte mer. Jag kämpar, jag stör, jag ifrågasätter, ställer ändå rimliga krav. Jag har försökt med belöning, med straff. Inget fungerar. Det är nog redan försent. Jag har skrikit efter hjälp. Till alla olika instanser och myndigheter.
Nu först ska först insatsen göras: Intensiv Familjebehandling. -IGEN-
Jag tycker det är otroligt patetiskt att ha det som insats. Det är bara Jag som vill gå den behandlingen för att hjälpa mitt barn. Men när de andra två parterna är ganska ointresserade av denna typ av behandling, så undrar jag vad det ska leda till?? Jag behöver inte behandling. Den som behandlingen riktad till är inte alls intresserad. Ska vi slösa resurser, pengar & tid för något som inte kommer leda till någonting?
Jag kommer ge hela min själ för att stötta mitt barn, jag gör allt som krävs och mer än så, men jag tycker att det hela bara handlar om att ”skjuta upp det uppenbara”, och jag är livrädd att något riktigt illa kan hända innan ”myndigheten” inser att det här är inte det som behöver fokuseras på. Det behöver göras drastiska beslut och det snabbt.
Jag når inte fram. Jag kan inte prata med mitt barn. Mitt barn utstrålar en sån avsky gentemot mig, för jag är bara störande & jobbig. Jag fattar att jag är jobbig, det är en del av mitt jobb som mamma. Jag ska veta att jag gör och gjort allt i min makt för att hjälpa mitt barn att ha ett långt och bra liv.
-Allt annat är otänkbart-
I allt det här ska jag även vara en närvarande & kärleksfull mamma till mina andra barn. Jag ska vara en uppmärksam arbetskollega på mitt jobb. Samtidigt äts jag upp inifrån av oro, rädsla och sorg & ensamhet i en väldigt orolig värld.
Varje dag vaknar jag med tanken:
-När?
–Var?
-Är det idag?