Det här har varit den tuffaste förlossningen jag varit med om. Kan tycka att femte barnet bara glider ut på ett bananskal!
29/10 vid 4 på morgonen började jag känna av lite kraftigare förvärkar. Vid 9 tiden klev jag upp, åt en fralla o fick andas genom värkarna. Ringde och förberedde mamma på att det var dags. Vid 11 tiden ringde jag SÖS för att kolla så de hade plats för mig! Det hade dom inte! Inte heller Huddinge eller KS. Blev roddad till Södertälje! Nervös, panik, ångest är bara några av känslorna jag hann uppleva.. Sagt o gjort, packar in oss i bilen och börjar åka mot Södertälje!
Får ett superfint mottagande. In i undersökningsrum och ctg sätts. Jag blir rastlös av att ligga, så jag reser mig upp, då går vattnet! Yes!!! Tänker jag, kommer gå fort denna gång! Öppen ca 4 cm.
Blir inskrivna, in på ett rum, får lustgas. Värkarna klingar av framåt 15 tiden. Händer typ en värk på 10 minuter. Vid 17 är det värk igen var 5te minut! Sen kopplas det till värkstimulerande. Då börjar det.. Bebis hjärtljud går ber, värkarna så sjukt starka att jag inte hinner med, flåsar på i masken. Läkare kommer in och undersöker, sätter skalpelektrod på bebis huvud samt tar blodprov på hjässan. Inga värden är bra. Får bricanyl för att sänka intensiteten i värkarna. Öppen 8 cm men bebis ligger alldeles för högt upp, och jag har haft krystvärkar sedan 18-18.30.. Bebis hjärtljud fortsätter strula. Kopplar på värkstimulerande igen, men det blir värre. Bebisens huvud har fastnat på någon ”flik” inuti mig som svullnat upp, den kan inte komma förbi den. Får bricanyl igen, då värkarna är så intensiva och krystvärkarna gör så ont, känns som att krysta ut en tegelvägg, ingenting händer. 22-23 tiden tas nya prover, dom försöker putta på fliken, bebis hjärtljud sjunker. Vid 22 beslutar läkaren att sätta en Eda, för att kanske kunna få lugnare värkarbete och att bebis då ska kunna glida ner i bäckenet. Edan sätts, den tar bra, men inget händer med bebis. Hjärtljuden sjunker, jag får snurra, stå på knä, ligga sidan osv osv, inget hjälper.
Sen går det fort. Det blir beslut om kejsarsnitt. Jag gråter, livrädd. Robert kläs i op-kläder. Narkosen kommer och kör i en stor dos ryggmärgsbedövning. Sen ligger jag på operationsbordet, gråter, bedövas, söker Roberts trygghet.. När de väl öppnat mig, sitter bebis fast. Läkaren ligger på mig och drar, puttar och häver samtidigt sin vikt mot min mage. Tillslut är bebis ute. Knäpptyst! Robert följer med teamet in i ett rum bredvid med bebin. Sen tar det lång tid,tycker jag, innan R kommer tillbaka och säger att Han mår bra! Gråter igen..
Operationen på mig var komplicerad enligt dom två som utförde op. Dom har aldrig tidigare varit med om den här fliken.
Och nu tror vi han avslöjat sitt namn.. Han heter Sigge! Och hans mamma är så kär i honom!!
Välkommen att göra vår familj helt fullständig Sigge!
Puss
~Alltid En Diva~ 