~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~

Graviditeten 2016~

Nu är jag (vi) inne på slutspurten, vi är nästan i mål. Snart kan jag röra mig mer normalt & det kommer vara fantastiskt! 

Sammanfattningsvis så har den här graviditeten bara ”varit”. Jag har inte njutit direkt, har inte haft tid. Det har varit så mycket med dom 4 barn vi har ich tiden har ibland spurtat iväg och ibland stått helt still. Jag mådde ganska mycket illa ända fram till vecka 22-24. Jag har även haft flera tillfällen senare i graviditeten då jag kräkts helt utan förvarning. Tidigt började jag få ont. Väldigt ont i bäckenet, det är väl inte så konstigt med tanke på att det här är tredje barnet 3,5 år som växer i mig. Fogarna är väl helt utslitna 😮 Jag har varit väldigt deprimerad. Kännt mig ledsen, nere och haft mycket ångest. Kännt panik inför Baby5’s ankomst, rädd att jag inte ska älska det här barnet (sjuka tankar jag vet) ,oro över vår boende situation, hur ska vi få plats(?), kommer tiden räcka till(?), kommer jag att hålla ihop som människa & fembarnsmamman(?). 

Ja, det har varit väldigt mycket oro. Oro som jag har valt att inte prata med någon om. Jag har inte delat mina tankar med min äkta hälft, inte mamma, inte närmaste vänner. Jag har knappt yppat ett ord om oron, utan valt att hålla allt inom mig. Det är ju fel! Samtidigt som det är ”fel” att inte vara sjukt lycklig ich glad över en graviditet, inte längta efter bebisens ankomst, inte längta sig sjuk efter sitt ofödda barn.. Så när jag då kännt som jag gör, har jag valt att lägga locket på.. Trott att om jag inte nämner det finns det inte! Är ni med på hur jag menar? 

Nu är det svårt att förneka att snart finns ingen återvändo. Snart ska den här bebin ut. Det skrämmer mig! ÅngestDeLux! 

Jag är livrädd. Jag vill inte föda! Jag vill stoppa tiden helt! Jag vill känna kärlek till det här barnet NU, iaf känna någonting.. 

Våra 4 barn har jag alla längtat efter, redan när de legat i magen! Jag har njutit av att vänta barn, njutit och kännt mig så stolt över minsta spark & buff. Blivit kär i barnet redan då de legat och grott i mig. Varför är det inte så nu? Kan kärlek ta slut? Har jag förbrukat den? Vafan gör jag för fel? 

Tidigare graviditeter har jag tyckt att det är superkul att fota magen! Filma rörelser osv. Jag har en magbild som jag typ tvingade mig att ta idag. Bara för att ha till babyboken.. kanske går det åt rätt håll känslomässigt om jag nu tagit en magbild? Jag tänker ju ändå på baby5’s babybok.. 

Måste väl vara ett friskhetstecken oxå att jag nu skriver ner hur jag känner? Har inte sagt ett ord till ”mina” barnmorskor heller.. Har ju haft så många olika & inte kunnat känna förtroende för någon direkt. Nu har jag träffat en o samma iaf 3 ggr, på hela 9 månader.. samtidigt är det skämmigt att känns som jag gör.. 

Här är iaf en bild på magen.. 


Tack för att du läste. 

Hej! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s