~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Himmel, regn & sol~

Har fått ett intresse av att titta på himmeln och molnen. Som vackrast när det är regn på g och man riktigt kan se i fjärran vart det öser ner. Magiskt vackert tycker jag.

Maj 2021

Den ⬆️ tog jag på en kvällsis med Zirpan. Det låg regn i luften men här krigade solens strålar bakom molnen och det såg bara så magiskt ut. I fredags så såg jag hur regnet bara öste ner en bit bort, men det var helt torrt i mitt område, hann såklart inte få fram kameran i tid, det hann börja åska och blixtra och helt plötsligt var det ett oväder över mig. Jag satt hundvakt åt en granne, men den lilla hunden brydde sig inte ett skit om mullrandet utanför. Jag tände lite ljus på hennes vardagsrumsbord och öppnade balkongen, så jag verkligen kunde höra spöregnet, och kollade på dokumenten om ”Cher”.. Hur mysigt som helst! Däremot lyckades jag ta en bild efter ovädret lämnat mig..

Innan var det nästan som mitt i natten ute, riktigt mörkt, men så fort regnet dragit förbi och de gråa molnen lättat så såg det ut såhär.. Så synd att jag inte hann fota när det var som mörkast & blötast.

Idag har jag diskat upp i köket, städat och torkat av alla ytor. Eftersom jag ska hem imorgon vill jag såklart lämna det rent o fint efter mig. Ska försöka plocka lite i mitt rum och få extra fräscht till nästa gång jag flyttar in här.

Kan säga att det börjar bli sjukt påfrestande att bo hos sin mamma varannan vecka när man är vuxen. Fan vad jag skulle vilja ha min egna lägenhet. Så att jag varannan vecka kan ta hem kompisar på middag, filmkväll, vinkväll med Tessa, eller bara vara ensam och inte ha en enda jävel runt mig. Det skulle vara så skönt. Och jag tror verkligen att jag skulle behöva det. För mitt psykets skull och för att kunna läka. Nu har jag en plan, för min nästa barnfria vecka och jag ska faktiskt testa och se hur det kommer funka. Sen runt midsommar drar mamma till Åland i 2 veckor så just midsommarveckan, då har jag barnen, då planerar jag att vara här med dom, för det är så mycket enklare att släppa ut dom o leka i parken bakom mammas hus, då ser jag dom från köksfönstret och hör dom, medans jag fixar mat. Det är väldigt skönt oxå att det är en ”återvändsgata” in i mammas bostadsområde, så inte alls lika mycket biltrafik som det är nere hos mig. Vilket gör att det är lättare att ha barnen ute och leka.

Den här veckan gick först såååå långsamt. Men så fort fredagen passerat har dagarna bara sprungit iväg. Jag har ändå gjort grejer, för mig själv enbart, som har varit givande. Men har såklart lyckats bråka med någon oxå, men det är löst nu.. Eller egentligen var det inget ”bråk”, mera tjafs, och missförstånd. Jag kan ha svårt för människor som är ”socialt inkompetenta”, vilket säkert låter knasigt med tanke på min egna npf-diagnos, och att jag själv kan ha svårigheter inom många områden.. Men just det sociala, både i samspel och i olika koder, som vad man kan säga och vad man inte kan säga, är saker jag har fått träna upp. Jag har fått jobba hårt med att förstå att vissa saker kan vara otroligt elaka och kränkande, och det har jag fått jobba med mycket. Visst kan även jag göra fel, det kommer ”grodor” som borde hållits inne, då får jag stå mitt kast och göra rätt. Men först får jag gå igenom det några gånger med mig själv för att fatta vad jag gjorde fel. Inte alltid lätt med sociala koder/samspel/bitar.. Men med en jävla massa jobb så kan även jag fungera med de bitarna utan större problem. Bara jag tillslut inser och rättar till det jag orsakat.

Men, så finns det en, som inte överhuvdtaget, fattar eller har de här sociala kompetenserna, som antagligen inte ens vill lära sig dom. Som är enormt själviskt & har noll koll på vad som sårar andra, och den blev det problem med. Måste dock säga att den även chockerade mig dagen efter genom att Be om Förlåtelse.. Så redan ett dygn senare hade ändå poletten ramlat ner och förstod att den gått för långt. Jag blev mäkta imponerad. För det trodde jag inte. Kanske har jag påverkat personen med hur jag tänker när vi haft vissa diskussioner? Eller har jag öppnat upp den ”empatiska” sidan?

Till alla som nu tror att jag skriver om en från det motsatta könet, så stämmer det såklart! Nu tror Du säkert oxå att det är en ”ny” flinga till mig, men där kan jag göra dig besviken och säga att så är det INTE. Jag har fått kontakt med en gammal vän, som jag en gång i tiden pratade väldigt mycket med, som jag har en väldigt ”lång tillbaka i tiden”-vänskap med, som jag har både skrattat & gråtit med, haft hemligheter med, alltid haft grymma samtal och diskussioner med och som har varit en väldigt viktig och stor del av mitt ”tidigare” liv. Och det är med glädje som vi börjat prata igen. Så även om det är en penis bärare, så är hans intresse inte åt mitt köns håll, haha, den kan ni ju fundera över om ni vill 😇😅

Man kan alltså ha vänner av det motsatta könet utan att för den delen behöva ha haft sex, ha en sexuell relation, vilja skapa en intim relation. Det går faktiskt! När jag var yngre hade jag nästan bara killkompisar. Min absolut närmsta bästisar var 3 killar & 1 tjej. Att hänga med majoriteten killar är så mycket mindre komplicerat än vad vänskap med tjejer är. Killar snackar inte lika mycket skit. Det blir inte samma typ av intriger i kompisgänget. Allt är så mycket enklare och rakare. Vilket är väldigt skönt! Nu, i dagsläget, har jag min närmsta vän, hon är en tjej, men hon och jag är som gjorda för varandra och där är det inte heller komplicerat, blir aldrig några missförstånd, inget skitsnack. Sen har jag snoppbäraren som jag fått kontakt med igen.. Självklart ändras ju människor, men än så länge är det ganska kul och roligt att ha fått kontakt.

Nu fick jag tömma mitt huvud igen, på ord som bara trängts där inne, så nu kanske jag kan få lite tyst i huvudet några timmar..

Ha det fint!

adhd, ~Bara jag~

Hmm, djupa tankar~

Vet inte om det är concertan men ibland börjar jag tänka.. Det där lät ju helknasigt, men alltså tänka lite mer på djupet..

Jag kan fundera över både stort och smått, oavsett vad, så letar jag en mening med allt och tror att mycket sker av en anledning. 

Just nu är det ödet.. Och hur länge man ska straffa sig själv för misstag, och vem som avgör ”när man straffats/betalat tillbaka tillräckligt

Alla gör vi fel! Alla har vi gjort fel! Så är det,det är ju en del av livet att göra fel, ställa till rätta, förlåta, och lära om.. Men vem avgör hur länge?

Jag tycker att det är jag som avgör hur länge jag ska må dåligt för något jag gjort. Jag kan inte må skit i all evighet, utan får stå mitt kast och be om ursäkt. Att få motpartens acceptans och godkännande är ju inte upp till mig.. Har man godtagit en ursäkt, ska det vara bra så. Att älta skapar för stora sår i själen och man kan aldrig läka. Att gå vidare och fortsätta framåt är det viktigaste. För vi alla har bara 1 liv att leva, och det är inte många år egentligen som man finns här, så varför gå och må dåligt? Vi människor måste bli bättre på att förlåta oss själva & inte bara söka bekräftelsen från andra.. Så tänker jag.. (kollat på Morden i Sandhamn & då kom funderingarna..) Jag vill ändå leva mitt liv lyckligt! Jag vill vara glad och ha roligt. Jag vill, med alla mina bra sidor, vara en trygg mamma till mina barn. För om jag mår dåligt, då är det som ett blåmärke som aldrig bleknar. Det sitter där och skiftar i färg men aldrig försvinner. Och det syns utanpå, även om det är inuti. Och jag vill inte vara ”blåmärkt”! 

Jag tror att förlåtelse är otroligt viktigt att få, men att acceptera sig själv, förlåta sig själv är mycket viktigare! 

Jag har den jobbiga vägen lärt mig att ”ärlighet varar längst”, och det är något jag fått jobba med hos mig själv, och nu är jag inne på att acceptera mina brister och GÅ VIDARE

Men även min omgivning, jag är inte en svår person att vara ärlig mot, jag är ganska öppensinnad så. Jag dömer inte vid första anblick, jag lyssnar & funderar på vad som är klokt i den situationen, jag vill inte att någon ska behöva ljuga för mig, utan jag blir mindre upprörd om jag får sanningen direkt. Oavsett vad.. 

Sen kan jag, som många andra, bli fruktansvärt förbannad, gapa och skrika, när jag tycker något är riktigt fel, men det lägger sig efter att tag.. Oftast!  Och många gånger vet jag inte när det är läge att vara tyst.. Eller visste inte är nog mer rätt, för concertan har förändrat mycket hos mig. 

I slutänden har jag bara mig själv, så varför göra ont mot mig själv? 

Ahh, förstår ni mig på något sett? Eller är jag helt uppe i det blå med mina tankar? Och nej, jag vet inte riktigt varför alla tankar hamnade i bloggen, men programmet jag såg fick mig att fundera. Och det blev mycket att fundera på.. Ack så skönt att få det ur huvudet iaf..

SovGott! Tänker jag göra ❤