Kort sammanfattat~

Sista åren har varit så fyllda av problem, händelser, ohälsa mm. Konstant stress & oro över smått och stort.

2019- separation, självvalt, men självklart känslomässigt omtumlande.

2020- Bobben, min logiska pappa dör helt oväntat, jag tappade fotfästet en stund och hatade allt och alla. Jag blir i samma veva hotad via Messenger av David Tobias. Skapade sorg och ilska, och ren o skär skräck för mina barns liv och trygghet.

2021- Året jag går på en dejt som slutade med ett övergrepp på min kropp. Här brast min självkänsla helt och jag såg inget större hopp om livet. Polisanmälan och polisförhör. Läggs ner pga ”ord mot ord” som det så fint heter.

2022-Blir kränkt av psykolog på Prima i Liljeholmen, som anser att ”jag nog inte är värd att lägga tid på för Kbt/psykoterapi då jag har många barn och då måste jag kanske vabba och utebli från bokade besök”.. Jag uppfattade det som att jag var inte värd att jobba med pga mina barn. Tappade ännu mera hopp om mänskligheten. Till slut, i november startas en kombination av kbt & psykoterapi upp o jag får träffa en riktigt bra terapeut som jag går till i 6 månader. Hon fick mig att åka till mitt fosterhem. Stå utanför huset. Ta in sorgen och skräcken jag upplevde där under 11 år, jag stod där och grät. Med min ryggrad Tessa bredvid. Dock öppnades många trauman upp väldigt fort och senkommen julen med alla ledigheter. Där står jag som ett öppnat infekterat sår och minnen, känslor blir övermäktigt. Jag försöker avsluta mitt liv. Där och då, jag minns så väl hur mörkt det var både runt mig och inuti. Jag såg inget hopp. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna finnas eller göra något bra för mina barn. Jag tyckte verkligen att deras liv skulle bli så mycket bättre utan mig. Hamnar på sjukhus. Blev massor av olika insatser väldigt fort. Jag var som en smutsig urvriden disktrasa. Sakta hittade jag fotfästet med ett ben.

2023- Jag börjar jobba igen, efter 1,5 år sjukskriven. Det var tufft. Det var ångest varje dag. Men jag kämpade. Upptäcker en dag att sonen luktar konstigt, ser konstig ut. Ringer Mini Maria och får in honom där och där bekräftades misstanken. I slutet på november försvinner mitt barn i 4 dagar. Hittas långt åt helvete från sin hemort. Och blir där och då Lvu’d. Allt som händer innan november och efter kan jag inte skriva om. Allt är bara en kamp. Allt är så svårt att förstå.

Det här är specifika händelser som jag minns med kraft. Runt det här har det hänt så mycket andra saker som påverkat mig. Min x-tra pappa O dog, helt orättvist. Mer kring mina barn har hänt, det är så mycket, hela tiden. Det går fan knappt en vecka utan att något nytt dyker upp. Jag står på ”beredskapsläge” varje minut. Min puls har blivit för hög. Min sköldkörtel missköter sig. Min rygg har sagt upp sig, men höft skriker av smärta, min nacke värker konstant. Jag kan inte djupandas. Jag sover som en kratta.

Jag är rädd jämt för min sons välmående. Jag är orolig att han känner sig ensam och bortglömd. Jag känner ångest inför mina andra barn som jag knappt hinner ge den uppmärksamhet de behöver. Jag är trött. Jag har ont.

Jag behövde skriva av mig.

För ibland, fast jag jobbar bland människor och med människor, har många barn, så känner jag mig ensammast i världen.