~Familjen~, ~Känslan idag~

Andas ut~

Mardrömmen är över. För den här gången.. Det blev ett väldigt lyckligt slut!

EBV heter det som N fått. Det kan vara väldigt elakt när personen i fråga har ett sänkt immunförsvar, vilket han hade efter coronan i januari. EBV drabbar främst tonåringar, och troligtvis har småsyskonen burit med det hem från skola & dagis. Mindre barn blir inte sjuka.

Symtomen är på många sätt detsamma som elakartad cancer. Därav han blivit utredd för det.

Som jag förstod det så älskar EBV att attackera försvagade immunförsvar och det kan ta lång tid att bli helt frisk. Med tanke på att mjälten är förstorad så trycker den på magsäcken vilket orsakar illamående och såklart aptitlöshet. Och i N’s fall, som redan var sänkt efter covid, och aldrig riktigt hann återhämta sig, så har det här viruset satt sig hårt hos honom.

Nu väntar ny remiss till Barnläkarmottaging som kan mera om EBV & de ska följa N med olika prover, kolla vikten, inkomster & utgifter, för att han ska bli helt frisk, men det kommer att ta några veckor, just för att EBV attackerade hans kropp när han var som svagast.

Det har varit en vidrig väntan på svar, men när det väl kom igår eftermiddag då jublade vi högt! Glädjen var enorm!

Inatt har han sovit hos mig uppe på Gösta. Jag håller stenhård koll på hur mycket han dricker, alvedon enligt schema, zofran 2 ggr dygn. Mat, små mål ofta. Han får en stark sked av koncentrerad c-vitamin och D-vitamin, allt för att stötta hans immunförsvar åt rätt håll. Imorgon ska han flytta till pappa och syskonen.

Tack för all kärlek, omtanke och stöttning! Vi är väldigt tacksamma över att det gått så här pass bra, allt förutom Cancer känns tacksamt! Nu blickar vi framåt!

Äntligen utskriven & mot hemmet ♥️ 22/2-22
~Familjen~, ~Känslan idag~

Som en dimma~

Så overkligt.. Livet är inte på något sätt som det var i lördags eller för en vecka sedan. Något har förändrats. Än så länge så är allt bara oklart. Men det är samtidigt en typ av befrielse att inte veta. För oavsett vilket besked det blir, så är det väldigt skönt att just nu ”inte veta”. Självklart ska diagnosen vara positiv för oss men negativ i hans kropp. Här ska ingen cancer bosätta sig. För det vore så sjukt. Och fel.

Att inte veta är verkligen en befrielse. Men imorgon får vi svar, då är väntan över, ovissheten ett förflutet och svaret är: inte cancer.

Det bara är så. Det finns ingen annan väg att gå, inga andra svar, inga andra möjligheter.

Punkt

Livet är så sjukt skört. Så sjukt kort. Så sjukt ”sjukt”. Man kan säga att man vill och ska leva i nuet, ta till vara på varje sekund, men det där nuet blir faktiskt ett förflutet och sekunden är över lika fort som den började..?

Med det här vill jag säga, ta aldrig någon eller något för givet. Gläds med andra som att deras glädje vore din. Våga visa tårar och känslor. Våga vara ödmjuk. Visa alltid kärlek. Le så mycket du kan. Våga lyssna. Våga även säga nej till andras krav, men sluta aldrig kämpa för sig själv.

Att vara där vi varit idag, helt ofattbart, att sitta på en sådan avdelning, och bara vänta. Det går inte att sätta ord på det. Det händer bara någon annan.. Så mycket jag läst, följt mammor & familjer med barn som drabbats av den vidriga sjukdomen, och aldrig fattat ett skit av hur de mått, väntat, känt sig maktlösa, velat fråga men inte vilja höra svaret, det är det konstigaste någonsin. På två sekunder for jag tillbaka till den dagen när Stora S hade sin första op och fick ”Mh’s” och hamnade i dygn på Biva. Den ofattbara skräcken att från en sekund till nästa, faktiskt kunnat förlora sitt barn..? Det går inte att sätta ord på. Att nu vänta på svar om en annan sjukdom, på ett annat av barnen, det kan inte vara sant..? Det måste vara en mardröm och jag vaknar snart..?