Patetiskt~

Jag är djurvän.. Alla djur jag haft runt mig har jag alltid visat respekt och kärlek..

Min första kärlek var en katt, Pyret, som följde med mig från min fosterfamilj hem till min mamma, när jag flyttade hem 1996.

Efter det köpte jag min egna kissemiss, Tjejen, när jag var 19 år. Det var min och exets första ”barn”.. En helt fantastisk svart/vit tjej med hjärtat på rätt ställe, hon levde vid vår sida i 19 år. För ca 10-11 år sedan fick vi äran att bli ägare till en röd hankatt, Killen, och han var helt fantastisk. Dock levde han bara 5 år, blev akut sjuk, något medfött hjärtfel. Det var enormt sorgligt!

När jag fyllde 39 fick jag en katt av min mamma. Världens bästa present, en fin sköldpaddsfärgad huskatt. Bästa Tezzla.

Och vilken start i livet hon haft. Hon har överlevt ett fall från 6:te våningen rakt ner i asfalten. Älskar min psykopatt!!

Nu har jag haft äran och turen att få vara kattvakt åt en Birma kille! Jag har läst om rasen, men mitt hjärta har slagit hårt för just bond/hus katt, så raskatter har inte varit något jag tittat på. FRAM TILL NU!!!

Denna pojke, den vackra, stolta, mäktiga, snälla katt.. Vi kan kalla honom Snöbollen.. Han har tagit hela mitt hjärta med storm. Jag föll som en fura, jag blev sååååå kääääär vid första blick. Jag som aldrig gillat långhåriga katter, har legat o masserat hans mage och rygg, smekt o lekt med hans lockar vid öronen..

Idag var ”katt-vaktandet” slut. Jag började gråta redan igår, därav rubriken, PATETISKT.. Tårarna har sprutat i ett dygn. Jag är så vansinnigt förälskad i den här pojken, jag saknar honom så mycket! Och det är inte bara hans snygga utseende, utan hans mentalitet. Det går att leka apport med honom. Det går att ”prata” med honom. Han svarar!! Jag kommer som sagt att sakna Snöbollen väldigt mycket!

Alla mina fördomar mot långhåriga katter är sönderslagna. Och Birman är en fantastisk ras. Lekfull, social, gosig, stabil o trygg, barnkär, vacker.. Allt i en kropp!!!

Min nästa katt ska bli en Birma. Och en hane! Det är min bästa dröm..