Vet inte om det är concertan men ibland börjar jag tänka.. Det där lät ju helknasigt, men alltså tänka lite mer på djupet..
Jag kan fundera över både stort och smått, oavsett vad, så letar jag en mening med allt och tror att mycket sker av en anledning.
Just nu är det ödet.. Och hur länge man ska straffa sig själv för misstag, och vem som avgör ”när man straffats/betalat tillbaka tillräckligt?
Alla gör vi fel! Alla har vi gjort fel! Så är det,det är ju en del av livet att göra fel, ställa till rätta, förlåta, och lära om.. Men vem avgör hur länge?
Jag tycker att det är jag som avgör hur länge jag ska må dåligt för något jag gjort. Jag kan inte må skit i all evighet, utan får stå mitt kast och be om ursäkt. Att få motpartens acceptans och godkännande är ju inte upp till mig.. Har man godtagit en ursäkt, ska det vara bra så. Att älta skapar för stora sår i själen och man kan aldrig läka. Att gå vidare och fortsätta framåt är det viktigaste. För vi alla har bara 1 liv att leva, och det är inte många år egentligen som man finns här, så varför gå och må dåligt? Vi människor måste bli bättre på att förlåta oss själva & inte bara söka bekräftelsen från andra.. Så tänker jag.. (kollat på Morden i Sandhamn & då kom funderingarna..) Jag vill ändå leva mitt liv lyckligt! Jag vill vara glad och ha roligt. Jag vill, med alla mina bra sidor, vara en trygg mamma till mina barn. För om jag mår dåligt, då är det som ett blåmärke som aldrig bleknar. Det sitter där och skiftar i färg men aldrig försvinner. Och det syns utanpå, även om det är inuti. Och jag vill inte vara ”blåmärkt”!
Jag tror att förlåtelse är otroligt viktigt att få, men att acceptera sig själv, förlåta sig själv är mycket viktigare!
Jag har den jobbiga vägen lärt mig att ”ärlighet varar längst”, och det är något jag fått jobba med hos mig själv, och nu är jag inne på att acceptera mina brister och GÅ VIDARE!
Men även min omgivning, jag är inte en svår person att vara ärlig mot, jag är ganska öppensinnad så. Jag dömer inte vid första anblick, jag lyssnar & funderar på vad som är klokt i den situationen, jag vill inte att någon ska behöva ljuga för mig, utan jag blir mindre upprörd om jag får sanningen direkt. Oavsett vad..
Sen kan jag, som många andra, bli fruktansvärt förbannad, gapa och skrika, när jag tycker något är riktigt fel, men det lägger sig efter att tag.. Oftast! Och många gånger vet jag inte när det är läge att vara tyst.. Eller visste inte är nog mer rätt, för concertan har förändrat mycket hos mig.
I slutänden har jag bara mig själv, så varför göra ont mot mig själv?
Ahh, förstår ni mig på något sett? Eller är jag helt uppe i det blå med mina tankar? Och nej, jag vet inte riktigt varför alla tankar hamnade i bloggen, men programmet jag såg fick mig att fundera. Och det blev mycket att fundera på.. Ack så skönt att få det ur huvudet iaf..
SovGott! Tänker jag göra ❤
~Alltid En Diva~ 