Idag var återgivningen från Bup på Noels utredning.
Att det skulle bli ”någon typ av diagnos” var väntat, men jag tror att man aldrig som förälder kan sätta sig in i hur det känns att få det där beskedet. Diagnosen! att ens barn har en svårighet.. Nä, det går aldrig att sätta sig in i innan.. Det får man ta när det kommer. Som allt annat…
Noel har fått en ”dubbeldiagnos”. Så på förskönad svenska har han lite ADHD och lite ATS(Autism spectrum). Han ligger mycket högt i begåvning, men har lite svårt för rollekar och att förstå känslor osv.. Adhd, vet de flesta vad det är.. Ja eller inte egentligen.. Många sätter så mycket stämplar på barn med Adhd. Noel är inget extremt fall. Han har förhöjd hyperaktivitet, men inte så att han inte går att ”styra” någelunda. Problem med direktiv, och glömmer bort vad man sagt. Han hittar annat som är mycket intressantare än den uppgiften han skulle göra..
Det sas mycket idag. Mycket information. Vi kommer att förstå allt bättre när vi får utlåtandet skriftligt.
Nu ska skolan han ska börja i till hösten kontaktas, och så blir det ett möte med de pedagogerna, så de är medvetna om hans svårigheter som vilka som oxå är hans starka sidor.
Visst högg det till i hjärtat idag. Visst gör det ont.. Men för mig är och förblir han min pigga, glada och underbara Noel. Inget har förändrats!
Det är mer inuti mig det gör ont..
Sara har sin kraftiga barnreumatism. Hon har haft några tuffa år och kommer att ha många tuffa till framför sig. Vi har precis lärt oss om reumatism bland barn, och kämpar varje dag med hennes leder och krämpor. Att hon kunde försvunnit från oss för två år sedan.. Sara kunde varit död. Dessutom har hon Mh’n.
Nu får Noel en diagnos. Eller dubbeldiagnos. Nu har han oxå svårigheter i vardagen.
Det är två helt olika diagnoser våra barn har, men båda påverkar deras dagliga liv, deras och vår vardag. Noel har oxå Mh’n..
Som förälder vill man alltid sina barn det bästa! Inget får hända dom! Inget!! Man gör allt för att skydda dom..
Jag kan inte göra det med någon av våra två. De är redan så satans utsatta och ”dömda”, är det då så jävla konstigt att jag anklagar mig själv?
Nu sitter jag och undrar varför vi skaffar ett tredje barn? Vad ska det här barnet drabbas av? Gör vi helt fel jämt?
Vad har vi gjort, jag och Robert, som är så jävla ont att något/någon måste ta ut det på oss genom att straffa våra barn…!!
Kanske är det dags att be om syndernas förlåtelse….
Jag vet att jag överdriver.. Eller underdriver..
Men någonstans inom mig gör det bara så ont.. Jag tror Robert känner likadant.. Han ser oxå lite ledsen ut.. Vi kommer att klara det här oxå, det är nu i början som det känns så hårt.
Imorgon ska jag sätta fart och skicka in ansökan till Adhd-center. Det är väntetid dit. Sen skulle Bup skicka remiss till logoped och till Hjälpmedelscentralen för utprovning av bolltäcke. Dit var det 6 månaders väntetid.
Ja… Livet går vidare, men idag står det still!!!!!!
Ni är det bästa vi någonsin gjort! Ångrar aldrig enendaste dag med er!!
~Alltid En Diva~ 