Är det när man förlorat allt? Är det när man först bryter tummen, för att en kvart senare bryta en tå och då snubbla och bryta näsan? Är det okej att ge upp som människa då? Eller om bilen inte går igenom kontrollbesiktningen? Om dina barn skolkar och du tjatar och tjatar? Eller efter att en smutsig människa skriver helt galna och hemska saker till dig på Messenger, som får blodet att frysa till is i dina ådror, världen bara stannar upp, innan alla dina känslor bara kastats ut dig och du minns inte ens hur du reagerade, inte förrens din brorson står med armarna om dig i ett krampaktigt grepp och gråter då han ser min skräck o rädsla.. Är det okej då? Eller om du på din barnfria vecka får besök av dina barn för att de inte vill vara på boendeadressen? För den känslan i magen är inte kul… Men fråga lyder, när får man ge upp? När är det socialt accepterat?
För så här funkar livet, för Er som missat det, en kvinna, gärna en mamma, får aldrig ge upp. Hon ska genomlida alla helvetets kval men ändå le, jobba, vara en grym o mottaglig mamma, lösa alla problem, stötta 110%, vara läkare och psykolog. Hon ska ge och ge av sin tid och sig själv, men hon ska ALDRIG KRÄVA NÅGOT I GENGÄLD!
Sen vet jag att jag är snål med att be om hjälp. Jag är lite stolt. Jag vill inte be om hjälp. Inte ens när den erbjuds. För någonstans sitter det ända in i ryggmärgen på mig att mina barn är mina problem, alltså är det mitt ansvar att ta hand om dom. Endast mitt! Vecka 9 kommer jag se tillbaka med på fasa. Jag ska jobba 7 av 6 dagar! Kväll såklart. Jag ska ha mina barn hela denna vecka. Jag har en jag vill be om hjälp men hon hinner inte ansöka om semester.. (tror hon) Jag vet hur mentalt slut jag kommer att vara när det är torsdag. Då har jag en föräldradag till över utan jobb men i aktiv föräldratjänst. Utan betalning givetvis.
Allt i mitt liv har bara varit för mycket! Helt ärligt så hände lite mycket lite väl för snabbt..
Att vi separerat är ute nu. Det har redan gått drygt 6 månader. Jag ångrar inte en sekund. Jag är glad över beslutet. Även om det såklart är jobbigt så är jag glad och nöjd med mitt beslut.
Men den här DT grejen. Då alltså David Tobias som skickar sjuka saker på Messenger, när även detta kom mitt i allt livspussel, det blev inte bra. Först skräck. Ren o skär skräck. Skulle jag bli tvungen att låsa in mig och barnen? Vilka saker planeras? Vad vill du? Och varför just Mig!
Skräcken övergick i ilska. Och jävlaranamma. Du ska hittas!! Du ska fast! Du ska fan be om ursäkt för ditt vidriga tilltag och övergreppet verbalt mot kvinnor o barn..
Därefter delar jag ditt meddelande. Och nu händer något. Helt plötsligt visar det sig att vi är minst 15 st som jag fått kontakt med via bloggen. Kvinnor med samma historia. Alla har barn. Alla är ensamstående, separerade, gjort slut med pappan och lever nu ensamma. En kvinna har ofrivilligt förlorat sin partner. DT verkar inte gilla kvinnor som lämnar sina män. DT verkar inte gilla kvinnor. Börjar misstänka att det har något med religion att göra, kanske totalt galen gissning. Eller har DT en kaotisk barndom och blivit besviken på sin mamma? Därför går Du idag på mammor som lämnat sina barns pappor?
Många av oss hade inte våra barn när du skickade meddelande 1. Många barn var hos sina fäder. Du är duktig där ändå, som tagit reda på när det är lämpligast att skicka ut första skräcken via Messenger. Du har verkligen sökt upp, luskat, letat upp när rätt tillfället är. Bra jobbat David Tobias, vilken duktig spårhund du är. Men du glömmer det här med VPN, integritet & gdpr. Ingen är säker någonstans! Ingen gör något på sociala medier utan att åka fast, förr eller senare..
Då polisen ej kan starta utredning just nu, men jag väljer ändå att inte gå in mer på deras arbete, blir mera spännande så, så har nu AFTONBLADET erbjudit oss hjälp. De vill publicera en artikel om det här. De vill få igång samhället och få ut den informationen och hoppas att alla kvinnor som drabbas vågar polisanmäla och kanske kan något annat program hjälpa oss att få ett avslut av det här.
Paranoian växer inom mig. Ser jag någon ute så kan jag få för mig att är det ”DT”? Är jag förföljd ju? När kommer attacken mot mina barn.. Hur ska jag skydda dom bäst? Vad kan jag göra? Vad ska jag göra?
Tårarna rinner. Imorgon går artikeln ut och mitt namn med bild kommer synas.. Där försvinner helt mitt privata Jag. Alla kommer kunna se o läsa. Men hjälper det någon kvinna att vara mera trygg och som säkert varit livrädd men ej vågat anmäla, att kanske våga nu när hon går veta att vi är många som finns här. Vi är ca 13 i en privat messenger grupp ni gärna får komma in och prata med likasinnade. Men som sagt, bara EN KVINNA SOM VÅGAR, då är all min ångest och mina tårar värda det.
För viss är det kränkande och obehagligt det som DT orsakat, och jag kämpar dagligen med att inte helt bara tappa det & ge upp. Mitt psyke mår skit. Hela jag mår psykiskt sjuk. Tom inombords men samtidigt sprängfylld, stressad, orolig, kollar jämt efter axeln, koll på barnen.. Jag har verkligen förändrats som människa.
Sen Roger på det. Helvete vad du nyss sänkte ditt skepp. Du är äcklig och vidrig.. Du kränker mig ännu mera med ord, bakom min rygg., jag orkar snart inte längre. Jag vill verkligen bara ge Upp. Jag orkar inte med den här psykiska pressen. Rädsla som följer en konstant.
Är jag i det skicket jag är i nu, faktiskt får jag väl bara ge upp då?
Min bägare över överfull, ryggsäcken kan jag knappt öppna..
Vad tycker Ni jag ska göra? Vart hittar jag modet o styrkan att klara av detta?
Vem fan är jag.. varför vart jag utvald? Vad lockade kring mig?
Hoppas du en dag under någon form av rehabiliteringen att du vaknar upp och inser hur många mammor du faktiskt lyckas förstöra? Knäcka psykiskt.. Fan vad du är äcklig. Och smutsig.
Men fråga återstår.. -När får jag ge upp?
Jag är mamma. Jag får inte knäckas?(!) Men vi mammor, Vi får inte ju inte riktigt samma möjlighet till sjukskrivning, rehab osv. Eller stöd och skydd. Vi blir behandlade som sopor.. Det vet du säkert äckliga DT..
Mitt Löfte Till Dig~
Du ska fast -Du ska få be om ursäkt till alla oss, våra barn o fd män – Du ska stå på knäna när du säger förlåt – Du ska bli av med dina datorer o utrustning du använder för att terrorisera oss. Smutsiga Du!
Igår var hemsk. Gud så tårarna rann konstant. Hjärtat slår så hårt. Allt är rent kaos. Så glad att Aftonbladet tog sig an oss , snart kanske vi alla får lite lugn o ro i själen och kroppen.
Kan alltid hoppas.
#äckligajävlaDavidTobis
#DavidTobias=polisanmäl
~Alltid En Diva~ 