Långsamt~

Jag följer min behandlingsplan via psykoterapin. Har varit nere och tagit en sista titt på mitt fosterhem. För sista gången tittat, sagt förlåt till både huset & mig själv, stått utanför och känt ångesten, smärtan, skräcken jag genomgick varje dag i 11 år. Nu är det för alltid stängt och avslutat. Jag behöver aldrig mer återvända dit.

Som väntat kom det en hemsk motgång. Igår dök han upp som gör mig livrädd, som äcklar mig, som får mig att fyllas av ångest, skam, äckel, självmordstankar. Han som med sin röst får mig att vilja dö. Hans äckliga drogade personlighet som knäcker mig både fysiskt och psykiskt. Som ett brev på posten stod han här. Med sitt hat. Med sin röst. Med sin offerkofta på där alla andra i hela världen är onda. I hela 67 minuter låg jag o skakade & grät, kippade efter luft, kände ångesten strypa mina luftrör & få mig att förlora verklighetsuppfattningen. Att han ens har rätt att leva efter allt ont han gjort, gör mig mållös. Hur kan ”gud” låta honom få gå på jorden och fortsätta förstöra, infektera, förminska och göra människor illa. Allt han rör vid, talar till, tittar på blir förstört. Han förpestar människor. Han är ondskan personifierad.

Han är den som gör att döden känns som enklast utväg. Han får döden att kännas som lättare utväg istället för att kämpa.

Men han lyckades inte. Även om jag har ont i käke, tänder, ben och själ av hur hårt jag spände mig när han var här, tog jag inte den enkla vägen. Jag tillät mig att gråta och jag lät ångesten ta över. Jag valde att fortsätta andas, trots smärtan i varje andetag. Jag var livrädd. Men han ska inte vinna en gång till. Han måste snart ha förbrukat sina liv o chanser. Han måste snart lämna jorden. Och jag ska vara den som ler när han förlorar. Det är mitt mål. Min vinst.

Jag hatar dig du svarta själ. Jag hatar vad du gör mot människor runt omkring dig. Jag önskar dig inget gott alls.