Känner mig nöjd, utmattad, tömd på energi. Alla möten är väldigt påfrestande psykiskt, och nu börjar vi gå in på ganska jobbiga händelser. Saker jag gärna inte pratar om. Men jag har gett mig fan på jag ska prata. Jag ska vända upp o ner på varje ”sten” av min barndom, speciellt de händelser som jag inte sätter ord på och som jag blivit grym på att parera och få bort genom att göra något annat. Nu ska jag verkligen öppna upp mig. Ge allt. Vara ärlig.
Jag kommer få gå igenom all trauma igen. Det kommer kännas som att det händer igen. Det är skrämmande. Men nödvändigt. Jag måste göra det här för min egen skull, jag måste förstå att jag är värd att må bra och har samma rätt att må bra som andra.
Nu står Michonne med tassen och petar på mitt ben & min arm, hon vill gå ut. Då jag ska ta ut vovvarna nu!
~Alltid En Diva~ 