Är så långt ner på botten just nu. Tårarna bränner i ögonen hela tiden. Jag vill bara lägga mig ner o bryta ihop. Men det är svårt med barnen. Jag måste bara hålla mig stående och försöka ge dom en normal dag. Men det är svårt. Så jävla svårt.
Har fått tid till psykiatrin imorgon. Bara att ta mig dit känns övermäktigt. Men jag har stöd. Känns som att mina ben ska braka. Jag orkar bara inte..
Mycket har hänt de senaste 7-8 månaderna som jag inte skrivit om. Nu är den processen avklarad och jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag är till viss del stolt över mitt agerande. Samtidigt ångrar jag vissa delar. Jag ska skriva ett inlägg, med vad som hänt, nu när jag äntligen (på sätt o vis) får prata/skriva om det. Det har varit en process av sekretess men nu är det inte så längre. Men, det inlägget kommer. När jag byggt upp styrkan att orka skriva med mina egna ord.
Nu väntar jag in ryggraden & kommer att gråta ut med henne, sen hoppas jag på att få ork att fortsätt dagen med barnen. Möte med skolan (N) via Teams idag & en hantverkare som springer ut o in för ty fixa ett element i ett av sovrummen.
Så, over & out, för nu 🙏🏻
~Alltid En Diva~ 