~Känslan idag~

1 vecka i föräldratjänst~

Första ”lediga” veckan. Sen jobbar jag 4 dagar innan en längre ledighet. Just nu är jag på landet. Åkte ut i fredags, och jag bestämde att vi skulle ”fira” med god mat, så jag gjorde färsk lax med citron, dill och morötter i folie på grillen. Kokt färsk potatis och en rom/dill sås och lite grönsaker till det. Det var så förbannat gott! Kommer att grilla det flera gånger under sommaren.

Badat varje dag, 24-25 grader i vattnet. Alla barnen älskar det.

Idag körde jag hem min äldsta stjärna. 3 dagar var tillräckligt för henne med ”landet-vibes”. Sen fattar jag att det blir långtråkigt för henne i längden, att vara ”den äldsta” av barnen och vi vuxna är väl inte så jäkla roliga att hänga med hela tiden.

Jag gissar på att jag drar hem på fredag, så jag får sova ordentligt innan 4 dagars ”mördarpass” på Det Sjuka Huset. Sen börjar ledigheten på riktigt, eller iaf en längre tid. I år blir det inga utflykter eller långväga resor för att upptäcka nya bad. Jag litar inte alls på svenskar eller respekten för Covid-19. Alla lever som vanligt & förstår inte allvaret i hur sjukdomen kan döda och förstöra människors liv. Man kan träffa familj, kanske närmaste vännerna, med förutsättning att man är frisk. Och inte reser land o rike runt för att umgås..

Men det kommer bli en fantastisk ledighet ändå, hoppas jag, så att jag känner mig utvilad och stark inför hösten på jobbet. Jag vill så gärna att det ska hittas ett vaccin eller något för att kunna utrota Covid-19, så livet och samhället kan återgå till mera normala hållet. Jag har knappt träffat min mamma sen Corona kom. Jag har knäppt träffat vänner. Vi har varit så distanserade att det sociala umgänget helt försvunnit. Endast träffat arbetskamrater. På jobbet då..

Nu ska jag slappa på landet. Eventuellt poppa en cava och bara låta tankarna vandra.

Grät i bilen ut till landet, dels spelades ”Lilla fågel blå” på radion, så jag tänkte på min älskade och saknade morbror, sen är det den här tiden på året då jag alltid blir så känslig, lätt ledsen och känner mig lätt övergiven. Jag hatar att jag känner så, men det har följt med sen min uppväxt. Konstigt att vissa saker kan man ändra på med bara tanken medans andra saker sitter så jävla hårt inristat i själen att det inte går att ”tänka” bort.

Jaja, Puss Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s