Just nu är jag så långt ner i ”botten en människa kan sjunka”.. Jag hittar inte skrattet. Jag har svårt att le.. Jag känner i gen glädje eller längtan längre. Inget känns kul. Inget känns värt att kämpa för längre.. Jag trodde inte jag var den som gav upp, men jag gör det nu.
När hyresvärden ljuger för oss, när allt vi kämpat för bara rasar, när vårt liv bara förstörs. Hela min familj ger upp. Ingen orkar längre. Tonen här hemma är bara låg, ingen skrattar längre. Barnen tappade allt tilltro till omgivningen. Vi känner oss så grundlurade och överkörda.
Är livet alltid värt att leva? Och under vilka förutsättningar är det tillåtet att ge upp? Hur mycket tror ni en människa klarar av?
När är det tillåtet att bara skrika, gråta, lägga sig ner och ge upp?
~Alltid En Diva~ 
Fy fan! Jag lider med dig… finns det något jag kan göra? Jag vet inte om ni vill bo i Södertälje men jag vet att Carnegie har många lägenheter lediga just nu..
Det är sjukt att dom inte kan hjälpa er, vad e d för jävla stil.. Ni bor ju så många i en sån liten lägenhet, känns som att det borde vara prioriterat, speciellt efter att ni har bott där så himla länge!
Har du någon att prata med? Alltså samtalskontakt?
Det är bara att hojta om du behöver skrika av dig!!
Stor stor kram!!
Det har verkligen gått så fult till. Vi står o väntar på en femma, nu när en blir uppsagd så var det vår tur. Och så kliver en annan familj med två barn före, fast dom vet att vi väntat längst. Jag är helt förtvivlad. Ingen livslust alls längre.. Tack för omtanken! ♥️