Enbart umgänge.. Endast när det är planerat och ”godkänt”. Detta knäcker mig. Det trasar sönder mitt hjärta i tusen bitar för att sedan försöka läka.. Det läker dock aldrig. Det fortsätter vara trasigt och läckande.
Att inte få ha sitt barn, att enbart få träffa sitt barn några timmar varannan månad, är inte tillräckligt. Det är fan inte mänskligt.
Jag går sönder inombords. Jag ser besvikelsen, saknaden, sorgen och smärtan i mitt barns ögon och det smärtar mig så enormt. Att då försöka vara stark. Bita ihop. Fortsätta le.. För att sekunden senare braka ihop och tårarna rinner utan stopp..
Jag hoppas det här är slut snart. Jag hoppas jag kanske har 1-2 såna här möten kvar för att sedan slippa uppleva det här igen. Ingen borde behöva uppleva det här.
Nu är jag utmattad av sorg och gråt, ska sova, hoppas jag, för att jobba helgen. Lägga energin och omsorgen på främmande människor i behov av min hjälp, fasiken så skevt livet är..
Punkt. Orkar inte. Godnatt
~Alltid En Diva~ 