Snart dags för avsked~

Det där sista, ni vet, som gör allt så ”skrämmande” på riktigt..

Känner ångest som pendlar upp och ner, orolig mage. Vill inte att dagen ska komma, men vill ändå få den avklarad.

Lever i förnekelse? Är det kanske det jag gör?

Förra veckan fick I beskedet att det fick vara 20 st på Bobbens minnesstund/avskedsstund. I och de är 19 st. Mamma var inräknad i de 19.. Sedan var det en plats kvar och det stod mellan mig och en till. Skulle den inte komma så var den 20:de platsen min. Jag bröt ihop. Jag kände bara nej nej nej, först missar jag att träffa honom och nu får jag inte delta i sista avskedet.. Jag vet att jag behöver det där sista, för att kunna acceptera. För att gå vidare, någorlunda.. Bara 2 dagar efter får jag ett sms från I att jag är välkommen att delta i minnesstunden. En plats är bokad för mig! Jag blev så glad. Jag blev så ledsen och glad. Andades ut. Vet inte hur det hade känts att inte få vara med. Självklart hade jag gått dit på ”öppna” avskedet efteråt, då det finns möjlighet för alla att ta farväl. Men det hade inte känts rätt. Min älskade Bobben. Kan inte fatta att du inte är kvar här.. Obegripligt!