Fy fan~

Igår var som sagt en mycket efterlängtad dag.. Det var besök till mamma som stod på agendan..

Kommer dit 14.45.. Min tid började 15.15. Vill vara där i tid för att gå igenom alla säkerhetspärrar och sånt i lugn och ro.. Vakt-jäveln som släpper in mig, glömmer bort att meddela nästa vakt om att det sitter en i ”Slussen” som bokat besök.. Kl 16.00 kommer jag in.. Har då suttit i en timme och en kvart och väntat..
När jag väl får träffa mamma såg hon först livrädd ut.. Hon trodde vi kört av vägen eller nåt..
Sen grät hon… Grät och grät och grät…
Jag får inte ge henne en kram.. Jag gråter.. Hon får inte krama mig..
Livet är så svårt just nu!!
Jag kan inte göra något för henne.. Ingenting! Jag FÅR heller inte göra någonting..

Jag förstår inte hur jag ska orka fortsätta leva.. Det här har tagit knäcken på mig.. Jag gick på sparlåga redan innan.. Nu orkar jag inte ens ”krypa” fram längre..
Jag orkar knappt prata längre.. Lever för mammas samtal och min halvtimme i veckan jag får hos henne..

Klart jag är glad för mina barn och man.. Men jag har sjunkit så lågt att ett leende ger mig träningsvärk i ansiktet.. Orkar knappt skratta.. Har knappt tårar kvar.. Har inte ork att prata ordentligt ens..

Jag gör min familj ”illa” för att jag mår dåligt..

Den enda sanna känslan jag har kvar och som jag verkligen kan känna är HAT! Har inga problem alls att Hata..
Jag hatar De som placerat mamma där hon är nu.. Jag hatar att dom får gå på toa När Dom Vill, får äta sig mätta varje dag, kan sova på nätterna, kan gå ut och gå om dom får ångest, kan knäppa på tv om det blir för tyst runt dom. Kan göra vad fan dom Vill när dom vill.. Fast det ÄR DERAS FEL ALLTIHOP!!!